Att ha dejtat en narcissist kan inbegripa exceptionellt god sexuell kemi

Jag kommer att sträva efter att fatta mig kort, och undvika att bli alltför ordrik. Men å andra sidan, ja, det kommer förmodligen att bli omfattande!

Under den gångna sommaren mötte jag en dam; vårt umgänge blev intensivt, och snart inledde vi en romantisk relation. Omkring mitten av september månad skedde en märkbar transformation i hennes uppträdande. En afton kommunicerade hon skriftligen att hon återigen befann sig i en nedstämd period, närmare bestämt sin depression. Jag var dessförinnan ovetande om huruvida hon genomgick, eller tidigare hade genomgått, perioder av psykisk sjukdom eller ohälsa. Hennes åsikt var att en avslutning på vårt förhållande eventuellt vore det mest fördelaktiga, då jag sannolikt skulle lida av hennes inverkan. Mitt svar blev att jag önskade fortsätta vår relation, att jag stod till hennes förfogande som stöd, och att vi gemensamt borde sträva efter att blicka framåt.

Vår regelbundna dagliga telefonkommunikation och frekventa möten, som tidigare varit en självklarhet, genomgick nu en tydlig förändring. Hon upphörde att besvara mina telefonsamtal och hennes egna meddelanden minskade markant i frekvens. Våra personliga träffar blev allt glesare. Även hennes attityd genomgick en transformering; från att ha framstått som djupt förälskad och tillgiven, uppvisade hon numera en kyligare distans, tog sällan initiativ till kommunikation, talade ogärna om att vi skulle träffas, och undvek att uttrycka eller validera sina känslor gentemot mig. I detta skede hade det varit klokt att avsluta, men ansvaret för detta vilar enbart på mina egna axlar. Jag hade nyligen blivit ensamstående för endast ett halvår sedan, och bar sannolikt på lättare posttraumatiska besvär från tidigare förhållanden där jag agerat medberoende till kvinnor med personlighetsstörningar.

Hur som helst, dagarna passerade. Varje dag förekom klagomål om hennes dåliga mående och liknande besvär. Mitt ständiga försök har varit att erbjuda mitt stöd och finnas till hands för henne konsekvent. Hon miste sin anställning och var därefter utan ekonomiska medel, och hennes familj är ovetande om hennes tillstånd av ohälsa, varför hon inte erhåller någon form av ekonomisk assistans från dem. Emellanåt har jag bidragit med ekonomiskt stöd till henne, avsett för både livsmedel och boendekostnader.

Våra fysiska möten har varit relativt sporadiskt förekommande sedan höstens slut, en omständighet som har upplevts som mycket frustrerande. Kommunikationen mellan oss sker huvudsakligen via textmeddelanden. Varje försök att diskutera ämnet har bemötts med påtaglig irritation och standardfraser liknande "Du lider av paranoia", "Du är benägen att överdriva", "Du är en dramadrottning" samt andra former av så kallad gaslighting (manipulativ argumentation). Enligt information jag inhämtat om narcissistiska personligheter tycks detta beteende vara ett återkommande mönster. Stundom skiftar hon dock till ett mer insiktsfullt och tillmötesgående sätt, för att sedan tala om framtida möten och liknande, men tiden fortskrider utan resultat. Detta genererar enbart grundlösa förhoppningar och ständigt nya ursäkter för att undvika att träffas åtminstone två gånger per vecka.

Enligt hennes egna uppgifter har hon vistats hos sina föräldrar den senaste månaden; dessa är utrikesfödda och traditionella i sin livsåskådning, och hon är förbjuden att använda mobiltelefonen eller kommunicera med andra män, speciellt med mig som har svenskt ursprung. Detta har hon åberopat som orsak till att hon ej förmår tala med mig i telefon, trots att vi frekvent har utbytt textmeddelanden under dagtid. Hennes föräldrar framstår dessutom som skadliga i sitt beteende och lider själva av psykiska åkommor; det förekommer frekventa konflikter i hemmet, vilket får hela familjebandet att uppfattas som ohälsosamt.

Min intuition är inte synnerligen positiv, och stundtals får jag en förnimmelse av att hon brister i ärlighet avseende åtskilliga omständigheter. Hon återvände till sitt hem från föräldrarna under måndagen, men förteg denna information; jag uppmärksammade det själv och konfronterade henne med frågan. Initialt vägrade hon att medge att hon farit med osanning, men slutligen avslöjade hon sanningen.

Efter att ha konsulterat viss litteratur om narcissism, har jag noterat att hon uppenbarligen inte besitter en grandios självbild. Dock tycks det existera en underkategori, benämnd "dold narcissist" (covert narcissist). Individer av denna typ agerar snarare genom självupptagen offerroll och genom att framkalla sympati hos andra. Det potentiella tillvägagångssättet (modus operandi) i en eventuell manipulativ strategi involverar även det faktum att jag har överlämnat monetära medel till henne. Ett typiskt fall av en "sol och vårare" (person som lurar andra på pengar).

Men jag reflekterar frekvent över möjligheten att hon verkligen lider av en svår depression och upplever betydande vedermödor. Hennes tendens att isolera sig och undvika omfattande social interaktion kan jämföras med ett sårat djurs önskan att förbli ostört.

Hur kan jag urskilja om hon är kliniskt deprimerad eller faktiskt en narcissistisk individ som exploaterar min medkänsla och ekonomiska resurser? Naturligtvis vore det möjligt att upphöra med den ekonomiska tillförseln till henne för att observera i vilken utsträckning hon därefter initierar kontakt. Alternativt kan jag själv avbryta all kommunikation helt (gå 'no contact'), vilket otvivelaktigt skulle utgöra ett förträffligt beslut. Emellertid har en ansenlig tidsperiod förflutit, och känslan infinner sig att alla dessa problem har varit utan framgång, samtidigt som en liten gnutta hopp om en positiv utveckling ändå kvarstår.

Har någon bland er stött på en så kallad dold narcissist, eller haft en deprimerad livskamrat i ett romantiskt förhållande? Hur upplevde ni situationen, och vilka specifika drag eller olikheter präglade respektive persons agerande?

Det finns en oändlig mängd ytterligare detaljer att redogöra för; jag kan eventuellt återkomma med ett par specifika händelser längre fram.

En synnerligen tankeväckande fundering och förfrågan nådde mig nyligen från en av mina bloggkontakter, rörande bristen på sexuell samvaro inom monogama relationer.

”Vilka komponenter bör egentligen utgöra grunden för en romantisk förbindelse?”

Detta par, en kvinna och en man, har sammanlevt i över ett decennium, är föräldrar till två barn, och upplever sällan meningsskiljaktigheter. De åtnjuter en exceptionell trivsel i varandras närvaro och hyser fullt förtroende för den andra parten. Emellertid äger deras sexuella samliv nästan aldrig rum, åtminstone inte med en genuin närvaro! Den erotiska dragningen har fullständigt upphört!

Ur mitt perspektiv existerar ingen enkel lösning på frågeställningen huruvida fysisk intimitet är en absolut nödvändighet i samtliga romantiskt betingade förhållanden. Detta beror på de individuella och gemensamma värderingar som vi som enskilda personer och som ett par prioriterar. Vad som är av avgörande betydelse för vissa, kan för andra enbart utgöra en ”angenäm förhöjning” eller rentav något tämligen likgiltigt. Vilken form har den affektiva överenskommelsen som råder mellan de två parterna i relationen?

Vissa individer förmår existera utan sexuell samvaro, främst tack vare den trygghet och det lugn de upplever i sin livskamrats närvaro. De upplever en stabil förutsebarhet som säkerställer att de flesta aspekter av livet förlöper smidigt. Däremot skulle en person med en brinnande entusiasm och en betydande grad av passion, finna en relation med bristfällig sexuell närhet fullständigt omöjlig att föreställa sig.

Är det möjligt att hysa kärleksfulla känslor för en partner utan att uppleva någon form av fysisk eller emotionell dragning?

Baserat på mina egna observationer och upplevelser, tenderar det sexuella umgänget, och dess beskaffenhet, att reflektera det övergripande hälsotillståndet i ett förhållande. När man känner sig tvungen att genomgå djupgående självrannsakan, utföra konstanta analyser och brottas med en känsla av inre tomrum, indikerar det att något fundamentalt är ur balans.

Vilken upplevelse är det att dela boende med en person som vi visserligen hyser djup respekt och stor tillgivenhet för, men som vi samtidigt saknar den minsta fysiska dragning till?

Vilka känslomässiga kompromisser åtar vi oss för att uppnå ekonomisk stabilitet och säkerhet? Är det för att våra avkommor ska kunna växa upp inom ramen för vad vi benämner en traditionell familjestruktur? Är det kanske en oro för det okända, om vi saknar en form av platonisk, broderlig eller systerlig tillgivenhet vid vår sida?

När en känsla av längtan och ett inre tomrum infinner sig, fungerar det som en klar fingervisning om att något inte är i sin ordning.

Ohälsosamma eftergifter, gjorda i kärlekens namn, tenderar att uttömma oss på vitalitet och livsglädje.

Inleder vi ett inofficiellt avtal med oss själva om att delta i intimt umgänge endast för att upprätthålla husfrid, på grund av att vi i övrigt ”fungerar så väl tillsammans”?

Eller är den fullständiga kärleken, innefattande både fysisk och emotionell dimension, så avgörande för dig att hans eller hennes vänlighet och omsorg absolut inte förmår kompensera bristen?

Jag är medveten om att majoriteten av individer bär på de egna lösningarna internt, men att diverse farhågor föranleder oss att intrassla oss i en myriad av intellektuella rationaliseringar, i syfte att undvika att känna alltför intensivt. De inre, känslomässiga varningssignalerna, vilka ofta manifesteras som en känsla i maggropen, kan upplevas som extremt avskräckande, eftersom de utmanar och omvälver våra invanda föreställningar om livets sanna innebörd. Att inte bara vara till, utan att faktiskt leva fullt ut!

P.S. Det bör beaktas att även om kärleken kvarstår, kan sjukdomstillstånd och framskriden ålder göra kroppslig närhet ogenomförbar. Ett flertal olika former av ömsinta förbindelser existerar.

Michael Larsen – erfaren relationsrådgivare och mental utvecklingscoach

Om du känner ett behov av att samtala med någon, är du välkommen att upprätta kontakt med mig via [email protected]