- För första gången förstod jag hur mycket ont jag faktiskt hade. Jag hade dolt det. Jag hade helt enkelt vant mig vid att fortsätta trots smärtan, berättar Emma.
Hon är 29 år och har haft problem med smärtan i över ett decennium - sedan första samlaget.
- Många upplever smärta vid första samlaget, men för mig försvann den aldrig. Jag trodde att det var något fysiskt fel på mig och att det inte gick att åtgärda.
Emma är inte ensam. En av fem kvinnor upplever smärta under sexuell aktivitet. Underlivssmärta har ofta ingen medicinsk förklaring, och många får ingen diagnos. Smärtan är vanligt förekommande under samlag, men kan även uppstå när man använder tampong, har på sig tajta kläder eller cyklar.
Kvinnorna i studien deltar tillsammans med sina partners och får övningar och uppgifter att utföra mellan sessionerna med psykologerna.
- Vi arbetar med kognitiv beteendeterapi för att förändra beteenden, tankar och känslor kring smärtan, vilket i slutändan syftar till att minska smärtan och förbättra den sexuella funktionen. Vi startar med att diskutera problemet och få en djupare förståelse, säger Linnéa Engman, doktorand i psykologi vid Örebro universitet, som leder studien tillsammans med Ida Flink.
Paren får en möjlighet att samtala om sex och sexualitet på ett mer intimt och detaljerat sätt än de kanske gjort tidigare. De diskuterar de strategier de har utvecklat för att hantera smärtan och vad de hoppas åstadkomma.
- Jag trodde att jag var ärlig med min sambo, men insåg att det inte stämde. Peter visste att det gjorde ont, men inte hur mycket eller hur ofta, säger Emma.
Nästa steg i behandlingen är att förändra beteendet, där smärtförbuden spelar en avgörande roll - att undvika sexuella aktiviteter när det gör ont och istället utforska andra former av närhet.
- Vi har fortfarande sex. Ibland går det bra, ibland gör det ont. Smärtförbudet betyder att vi stannar upp direkt om det blir obehagligt och utforskar alternativa sätt att vara nära.
- Smärtförbudet syftar till att bryta den onda cirkeln. Många av kvinnorna vill inte göra sina partners besvikna och fortsätter trots smärtan. Vi flyttar fokus från samlag och uppmuntrar paren att utforska andra sätt att vara nära varandra. Detta bidrar till att sex inte ska förknippas med smärta och att underlivets slemhinnor får vila och läka.
Att sluta med sexuella aktiviteter som orsakar smärta är en del av behandlingen, men den omfattar även att utsätta sig för situationer som deltagarna uppfattar som obehagliga.
- Smärtan gör att många par har minskat sin fysiska intimitet för att undvika den påfrestande förväntningen på sex. Vi vill att de ska återuppta aktiviteter de tidigare haft glädje av, som att krama, duscha tillsammans eller sitta nära varandra på soffan.
- Vi har alltid varit bra på detta, och det har varit bra för vår relation. Jag har emellertid insett att mitt fokus på att tillfredsställa Peter bara har funnits i mitt huvud, säger Emma.
Rädslan att göra sin partner besviken, skam och dåligt samvete har fått Emma att bita ihop. Hon inser nu att hennes uppfattningar om vad Peter vill har inte stämmer och att han har tolkat hennes signaler på ett sätt som fått honom att tvivla på sig själv.
- Självklart vill han inte att jag ska ha ont. Jag känner mig tryggare nu, vilket gör att vi kan vända spiralen uppåt, berättar Emma.
Emmas öppning och trygghet har lett till en ökad kontakt med vänner. Hon upptäckte att fler i hennes krets hade liknande problem med underlivssmärta.
- Jag visste att jag inte var ensam om problemet, men inte hur utbrett det var eller att jag kände igen så många i min närhet. Det är förvånande, chockerande och lite ledsamt, säger Emma.
Emma har en session kvar i behandlingen och kommer snart att lämna studien. Hon känner en stark känsla av hopp.
- Jag har inte eliminerat smärtan helt, men jag har kommit långt. Jag hade låga förhoppningar innan jag började. Nu är jag positiv.
Hon rekommenderar andra kvinnor med underlivssmärta att prova behandlingen. Den har gett henne verktyg, resurser och människor att stödja sig på.
- Vi har blivit väldigt nära varandra och stöttat varandra, och vi har redan planerat möten efter studiens slut.
- Det kommer att kräva ansträngning, men se det som en livslång investering i dig själv, säger Emma.
Forskarnas mål är att undersöka effektiviteten av kognitiv beteendeterapi. Om den visar sig vara effektiv hoppas de att den ska bli tillgänglig för alla och att riktlinjer utvecklas för att ge bättre behandlingar.
- Många kvinnor vi har pratat med har sökt vård från olika instanser men inte fått särskilt bra mottagande. De känner sig ensamma. Den behandling de får skiljer sig beroende på var i landet de bor och vem de råkar träffa i vården.
Emmas riktiga namn är annorlunda.
Text: Linda Harradine
Astrid, en kreativ och energisk konstnär, stötte på Elias, en lugn och begåvad programmerare, på en online-dejtplattform. De kommunicerade under timmar om allt från favoritböcker till drömresor. Deras konversationer var fylliga och fyllda med värme och humor.
Det var under en gemensam middag på ett charmigt kafé i centrala Stockholm som deras vänskap tog ett nytt steg. Att prata under timmar om konst och teknik flydde förvandlade till ett slags förtjusande samtal. De började med att prata om vanliga vardagsinslag som sen förvandlade till passionerad diskussion.
Sedan, under en promenad genom den gröna park, fann de sin kärlek mer djupt. Det var vid en nattlig picknick med månen som deras ömma blickar möttes, och i skuggan av natthimlen inleddes ett förhållande av förståelse och ömhet. De förstod att de var designade för varandra, utformade för att smälta samman och fylla upp tomrummen med sin oändliga ömhet.
Elias och Astrid, tillsammans nu, började bygga en väg för varandra, baserad på kärlek, respekt och förståelse. Nu, år senare, har de byggt upp sitt liv med varandra och deras kärlek har mognat med tiden, fortfarande stark och varm.