Att Ge Sig Ut på Dejtingäventyr med Flera

Att Möta Intressanta Individer på Hemmaplan (utdrag från Dejtingtråden 34)

hopphast skrev:

Jag skulle personligen aldrig våga träffa någon hemma vid första tillfället. Har läst alldeles för mycket om träffar som gått snett. Jag vill umgås ute bland folk minst två gånger innan jag överväger att ses hemma, så jag hinner bilda mig en uppfattning om personen.

Men jag har lite svårt att finna på vad man kan göra på dejterna. Jag tycker middagar och fika kan bli lite stelt. Jag gillar inte bowling. Promenader är bra, men jag har varit på flera promenaddejter som varit trevliga, fast utan att det lett till något mer.

På några dejter har jag känt att vi inte klickade, andra har jag känt varken eller, och då har jag inte hört av mig efteråt, och killen har inte heller gjort det. På en dejt hörde jag av mig efteråt, men killen upplevde att vi stod mer på en kompisnivå.

Jag har även mycket svårt att avgöra vid första mötet om det finns en gnista. Jag har aldrig blivit förälskad i någon omedelbart; jag behöver träffa personen flera gånger.

Blir ni kära direkt? Vad gör ni på dejter som inte är hemma? Hur många dejter har ni gått på utan att det har lett till något?

Klicka för att se mer...


Jag har aldrig dejtat via nätet. Jo, en gång förresten, när jag var tjugo år och var aktiv i ett sub-community, men det var inte en dejtingsida. Vi var faktiskt och fikade, och sedan gick vi runt i stan. Jag minns inte hur många gånger vi träffades sådär planlöst innan vi faktiskt blev ett par. Jag träffade fler därifrån på det viset, men utan dejtingintentioner då. Egentligen var det ingen större skillnad i aktiviteterna heller, bortsett från att vi inte blev ett par.

I modern tid har jag aldrig träffat någon i det syftet, som jag inte redan hade en uppfattning om från jobbet, bekanta eller liknande. Exet åkte jag faktiskt hem till och bodde där en hel helg, när vi bara setts ett par gånger. Men han var känd via en väninna och jag visste att det inte var en idiot, samt att jag hade flyktvägen klar (ja, jag är lite paranoid).

Jag blir verkligen inte kär omedelbart. Det är nog därför jag aldrig kunnat dejta enligt hur det verkar vara att göra det på nätet; det finns liksom inga förutsättningar för mig i det där spelet där man ska känna något så himla snabbt eller gå vidare till nästa. Jag är heller inte intresserad av att växla mellan flera olika och se vem jag gillar. Jag funkar inte så. Jag måste först få titta på avstånd och sedan få närma mig lite förutsättningslöst i min egen takt. Jag upplever att det passar ganska få killar (jag är bara intresserad av killar, så jag vet inte om det är likadant överallt), så därför har jag helt enkelt uteslutit dejtingappar och liknande. Oddsen är för dåliga för att jag skulle lyckas där.

När man dejtar många, men det inte känns helt rätt, vad göra?

Citat:

Ursprungligen postat av LongTerm90

Hej.

Jag har märkt efter många dejter, säkert 40-50 stycken under loppet av två år, att jag ganska fort börjar se negativa sidor hos personen. Typ: "Jaha, där sket det sig, det kommer inte att funka", och liknande.
Jag kan ganska snabbt få känslor av att jag inte längre blir så intresserad. Det kan bero på saker hon gör/gjort eller säger, främst.

Till exempel, nu i helgen träffade jag en mycket fin tjej på i princip alla sätt och vis, sov över hos henne och vi hade det mysigt. Men ändå känner jag att det liksom inte är helt rätt, så när man åker hem på söndagen känns det ganska tungt och dystert, speciellt när hon verkade vara ganska glad i mig och ville ses igen.

Det blir också påfrestande för min del eftersom jag i efterhand lätt kan försköna det som var bra med tjejerna efter det avslutats. Alltså, att jag under tiden jag träffat dem haft känslan: "Nej, det är nog inte rätt", för att sedan när det avslutats nästan ångrar mig, men då är det för sent (Det här har dock hänt med ett fåtal tjejer, kanske fyra stycken).

Det blir jävligt påfrestande. Återigen ska man börja skriva med någon, swipa på Tinder och bla bla bla. Jag är så trött på skiten. Investera nya känslor på nytt. Jag vill egentligen hitta någon nu då jag börjar närma mig 30.

Det här i kombination med att jag varit/är deprimerad gör att jag konstant är trött nästan.
Jag kan nämna att det inte har något att göra med att jag har dåliga relationer bakom mig eller något som gör att det är ett flyktbeteende för att skydda mig själv.

Fråga: Någon som känner igen sig i situationen? Hur har det gått för er? Vad ska man göra åt saken? Lägga ner och skaffa ett husdjur istället? Har jag fel förväntningar och borde nöja mig, trots att jag typ aldrig känner mig helt jättekär?
Hade jag haft fler vänner i staden jag bor i, hade jag umgåtts mer med dem, men jag har inga vänner där jag bor nu, vilket gör det extra påtagligt.


Jag tror det är den klassiska dissonansen mellan "överjaget" och "jaget" som du syftar på. Exakt vilken "röst" är det som säger att det inte är "rätt" och hur motiverar den det? Är det något som inte är där, men du vill ska vara där, eller är det något som finns där, men som du ogillar? Kan du prata med tjejen om detta istället för med rösten? Det vore inte bara ärligare utan mer konstruktivt. Ofta är det små detaljer folk stör sig på och som tjejen hade kunnat ändra på om hon bara visste att grejen var en dealbreaker för dig.

Man blir mindre förälskad för varje relation, så om du nu ändå vill ha en relation, trots att du inte är så stormkär som man kan bli i tonåren, så tycker jag du ska slå till på första bästa.

Många tjejer är sådana som du beskriver, och då beror det på osäkerhet. Många känner inte sig själva utan låter sig själva träffa vem som helst som bara verkar gilla dem. Men då kan det bli detaljer, såsom formuleringen av enskilda meningar, som gör att tjejen säger till sig själv: "denna killen var inte bra, jag tar en annan".
Så om du inte redan gjort det, identifiera vilka egenskaper du vill ha av en tjej och sök sedan upp en tjej som uppfyller dessa kriterier. Avfärda henne sedan inte enbart på grund av en oviktig detalj. INGEN är perfekt, och den som stör sig på småsaker kommer störa sig på vem som helst!

Kärlekshistoria

Det började med en enkel "Hej!" på en dejtingsajt. Elias, en programmerare med ett leende lika varmt som solen, och Elina, en konstnär med ögon som speglade en hel galax. De började utbyta meddelanden, fascinerade av varandras världar. Varje dag växte deras digitala samtal, från artiga frågor till djupa reflektioner.

Efter ett par veckor bestämde de sig för att mötas. Första träffen blev en promenad längs en lummig park i Stockholm. Snacket flödade lika lätt som vattnet i fontänerna de passerade. Elias var charmerad av Elinas passion för konst, och Elina drogs till Elias' intelligens och värme. Ett leende, en hand, ett ögonkast - och de insåg att de inte bara gillade varandra, de beundrade varandra.

Under en mysig kväll, med stearinljus och vin, vågade Elias uttrycka sina känslor. Han bekände att han hade blivit förälskad. Elina, med tårar i ögonen, erkände samma sak. Den kvällen föddes deras kärlek, och de lovade varandra att älska och respektera varandra genom livets alla äventyr. Tillsammans, inledde de ett kapitel av evig kärlek.

824 825 826 827 828