Bockstensmannens Kläder: En Tidsresa i Medeltida Mode

Foto: Privat källa

Året var 1936 då den blott elvaårige Thure Johansson utförde jordbruksarbete i Bockstens mosse, nära föräldragården. Plötsligt fångade hans harv upp textilier och benfragment ur den våta marken. Fyndet visade sig vara resterna av en person som mördats under 1300-talet. Tack vare det unika klimatet i mossen bevarades både den avlidne, sedermera kallad Bockstensmannen, och hans klädedräkt i en anmärkningsvärd kondition. Bockstensmannens kläder utgör den enda komplett bevarade mansdräkten från Europas medeltid, vilket gör det till ett enastående arkeologiskt fynd.

Denna dräkt är skapad av ett robust ylletyg och omfattar en tunika, en mantel, en huvbeklädd krage samt hosor. Textilierna är ihopsydda med lintrådar, varav en del har förmultnat. På fötterna bar Bockstensmannen läderskor och fotkläder. Kring midjan hade han ett yttre bälte med fodral för kniv och andra föremål. Tyget, som är vävt med en teknik kallad treskaftad kypert, har idag en brunaktig ton på grund av mossens syror. De ursprungliga färgerna är svåra att fastställa med exakthet, men mörka kulörer var typiska för perioden. Skillnader i bruna nyanser mellan plaggen antyder att de ursprungligen hade varierande färgsättning.

Plaggen är värmande men saknar foder, vilket kan tyda på att de var avsedda för vår- och höstbruk. Klippningen är representativ för tidens europeiska mode, ett tecken på att Bockstensmannen tillhörde en mer välbärgad samhällsklass. Han hörde dock inte till den absoluta samhällseliten, vars kläder ofta tillverkades av importerade textilier av högre kvalitet.

Tunikan (se bild högst upp) är sammanfogad av en fram- och en baksida. Nedre delen har utökats med kilformade insatser för att ge mer vidd. Under midjan syns en ljusare rand på tyget, troligen orsakad av nötning från ett bälte. Tunikan uppvisar ett antal hål, vilka tros ha uppkommit när Bockstensmannens baneman drev pålar genom kroppen för att fästa honom vid mordplatsen. Enligt tron under medeltiden var detta ett sätt att förhindra den avlidne från att återuppstå som en gengångare.

Struthättan får sitt namn från den långa, hängande spetsen vid luvan. På bilden visas den utlagd över axelpartiet. Bockstensmannens strut mätte nittio centimeter i längd, vilket var modernt för tiden. Framtill har den en ljusare tygspets som täcker sömmarna för en insydd tygkil. Hättan är relativt sparsamt sliten och kan ha burits under manteln.

Hosorna fungerade som långa strumpor istället för byxor. Bockstensmannens hosor var formskurna för ökad elasticitet och sträckte sig upp över låren. De hölls på plats med läderremmar fästa vid ett midjebälte under tunikan. Hosorna var ganska nötta och tyget i fotområdet hade bytts ut. Till hosorna hörde även fotlappar, det vill säga tygbitar som viktes runt fötterna. Bockstensmannen hade sex sådana för sin högra fot och tre för den vänstra. Fotlapparna verkar ha tillverkats av material från andra, utslitna klädesplagg.

Manteln är halvcirkelformad med en rundskuren öppning vid halsen. Den är öppen på höger sida och sammanfogad över höger axel. Två tygvåder räckte inte till, utan manteln har en kompletterande infälld tygbit som lagts in på ett något avvikande sätt. Manteln var ett vanligt plagg under medeltiden, men Bockstensmannens är den enda helt bevarade från 1300-talet.

Bland de bevarade textilierna finns även en mindre tygbit, sannolikt ursprungligen en påse. Dess funktion, oavsett om det var för förvaring eller som ett skyddande fodral, är oklar. Utöver dessa bar Bockstensmannen ett bälte externt över kläderna, med ett läderfodral och knivslidor hängande. Inga spännen eller knivar återfanns - allt järn har rostat bort. På fötterna bar han läderskor, tillverkade i ett stycke och snörda över vristen. Dessa så kallade frontsnörskor var typiska för medeltiden. Bockstensmannens skostorlek uppskattas till cirka 41.

Som den enda fullständigt bevarade medeltida mansdräkten erbjuder Bockstensmannens kläder en unik inblick i dåtidens europeiska klädmode. Dessutom ger plaggen detaljerad information om levnadsförhållanden, hantverksskicklighet och tidens ideal. Dräkten, tillsammans med kvarlevorna och en rekonstruktion av Bockstensmannens utseende, kan idag beskådas på Hallands kulturhistoriska museum.

Referenser:

Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska media

Ytterligare källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bockstensmannen

Information inhämtades även vid ett besök på Hallands kulturhistoriska museum.

Följande text avviker från bloggens vanliga kulturtema. Syftet är att kommentera hanteringen av coronapandemin. Om detta ämne inte intresserar dig, är du välkommen att sluta läsa här.

Sverige har nu nått ett kritiskt stadium där antalet personer som behöver vård på grund av covid-19 ökar markant. Samtidigt har Folkhälsomyndigheten presenterat nya riktlinjer som sänker kraven på skyddsutrustning för vårdpersonal, utan någon tydlig motivering.

Det framstår som märkligt att skyddsutrustning som nyligen ansågs nödvändig nu plötsligt bedöms som överflödig. Statsepidemiolog Anders Tegnells kommentarer kring beslutet ger ingen klarhet i frågan. Han uttryckte sig enligt följande:

- Det är ju alltid så när man stöter på en ny sjukdom, det börjar med jättehöga nivåer för att känna sig jättesäker. Sen när man lär sig mer då kan man komma fram till att det är bättre att använda utrustningen på rätt sätt så att man får ett bra skydd, för även ett för högt skydd kan vara ett problem i sig.

Bäste Tegnell, covid-19 är fortfarande en sjukdom vars egenskaper vi har begränsad kunskap om. Om Folkhälsomyndigheten har tillgång till banbrytande forskningsresultat om smittspridning som ännu inte blivit kända för läkarkåren och forskarvärlden, vore det önskvärt med en redogörelse för dessa. Vi behöver förstå på vilka grunder beslutet fattades. Berätta om era motiv och era beräkningar. Om ingen sådan information ges, kommer många, inklusive jag själv, att dra slutsatsen att resurserna för att ge vårdpersonal adekvat skydd helt enkelt saknas.

Att kompromissa med vårdpersonalens säkerhet i en tid då vårdbehovet i samhället förväntas öka exponentiellt, är att utsätta allmänheten för risk. Vad sker om sjuksköterskor, undersköterskor och läkare blir sjuka? Vi förtjänar en förklaring. Vi behöver transparens.

För vidare läsning:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/coronavirus/kraven-p%c3%a5-skyddsutrustning-s%c3%a4nks/vi-BB11KRSq?ocid=iehp

I ett hypotetiskt land, kallat Land X, bor tio miljoner människor. Ett nytt virus har börjat sprida sig i befolkningen. Landets ledning strävar efter att bekämpa viruset genom att tillåta en långsam spridning, med målet att uppnå flockimmunitet. För att detta ska ske krävs att minst 60% av befolkningen genomgår infektionen. Om virusets dödlighet fastställs till 1%, hur många individer beräknas avlida innan flockimmunitet uppnåtts?

Svar: Sextio tusen individer

Vårfrudagen, känd inom kyrklig tradition som Marie bebådelsedag, markerar enligt kristen tro ögonblicket då Maria fick beskedet att hon nio månader senare skulle föda Jesus. Dagen infaller därför den 25:e mars. I det traditionella svenska bondesamhället associerades dagen med vårbruket och diverse folkliga traditioner. Vårfrudagen symboliserade övergången från vinter till vår och inledde en period av intensivt arbete. I västra Sverige var det en sed att barn och ungdomar sprang barfota runt husen för att välkomna sommarhalvåret och främja skörden. Man trodde även att detta stärkte fötterna och skyddade mot hudsprickor och ormbett.

I landskapen Värmland och Dalsland knöts vårfrudagen samman med tranornas ankomst; kvällen den 24:e mars kallades därför 'tranafton'. Barnen skapade 'tranbrev' med teckningar av tranor och delade ut dem till grannarna. På vissa platser sades det att tranan kom med gåvor till barnen under natten och lade dem i deras skor. Det var därför viktigt att lämna spjället öppet så att tranan kunde flyga in genom skorstenen. Från och med vårfrudagen skulle man dessutom gå till sängs utan att tända ljus på kvällen, en tradition som kallades 'tranan bär ljus i säng'.

Att vårfrudagen senare kom att kallas våffeldagen beror på en språklig likhet. Traditionen att tillaga våfflor vid denna tidpunkt på året var också ett praktiskt sätt att använda de ägg som samlats under påskfastan. Våfflor har anor från medeltiden, men dåtidens våfflor var grövre och liknade dagens versioner mest till formen. Våfflor av vetemjöl, serverade med grädde och sylt, blev vanligt först under 1800-talet.

-

Tryckta källor:

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif, Bohlin & Co

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons förlag

Stigsdotter, Margareta (red. 1977), Seder och bruk om våren, Liber

-

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/vardagsliv/hogtider/varfrudagen

https://svenskahogtider.com/tag/vaffeldagen/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jungfru_Marie_beb%C3%A5delsedag

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen

För några månader sedan besökte jag en loppmarknad i ett källarutrymme, där mitt intresse fångades av en ålderdomlig bok. Det visade sig vara Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, en skrift av etnologen Tobias Norlind. Boken publicerades 1912 och är därmed över ett århundrade gammal, men dess innehåll speglar en ännu äldre tid. På nära 700 sidor skildrar Norlind arbetsliv och seder hos den svenska allmogen, främst under 1700- och 1800-talen. Verket är uppdelat i två delar som behandlar materiell respektive andlig kultur. Ämnen som skogsbruk, jordbruk, möbler, allmogekonst, kosthållning, folklig berättarkonst och familjehögtider undersöks i dedikerade kapitel.

Läst ur ett modernt perspektiv framstår bokens innehåll som både fascinerande och en aning oroande. Nedan återges utdrag från de avsnitt som berör traditionerna kring frieri och trolovning.

I situationer där den giftermålslystne unge mannen inte hade någon specifik person i åtanke, lät han ofta tillfället eller ödet bestämma vem han skulle gifta sig med. Exempelvis, i Finnveden, brukade mannen rida ut på en häst och låta den styra sin egen väg. Om hästen stannade vid ett hus där en giftasvuxen ung kvinna bodde, sågs det som ett tecken på att han skulle fria till henne, oavsett om han fann henne tilltalande eller ej. Eneström, som dokumenterade detta bruk, anger att det 'lär vara ett mycket gammalt bruk i Västbo'. Jag har ingen information om detta bruk förekommit även på andra håll i Sverige.

I de områden där nattliga frierier var mindre förekommande eller snabbt försvann, fick den unge mannen finna andra sätt att försäkra sig om sina chanser. Detta gjordes vanligtvis genom att överlämna en 'känning'. En sådan gåva var ofta ett vackert snidat träföremål som flickan kunde ha praktisk nytta av, exempelvis ett linhuvud, en kafvelbräda, en vävsläde eller en skäktkniv. Om flickan behöll presenten, kunde han förvänta sig ett positivt svar; om hon returnerade den, innebar det ett avslag.

Linné noterade från Västergötland: 'När bondedrängen ska fria till pigan, låter han hälsa henne genom en allvarsam person, svarar då tösen att hon ej bryr sig om hans hälsningar, förstår han strax, att fisken icke ville nappa på den utlagda kroken; men svarar hon: ‘Hälsa honom med Gud' så är hans tillbud välkommet.' Här framstår 'en allvarsam person' som en form av 'levande känning'. Sådana personliga ombud var förr synnerligen vanliga och kunde utveckla sina färdigheter i yrket så pass att de blev allmänt anlitade. Oftast var det en vältalig äldre kvinna. Lithberg beskriver förhållandena på Gotland: 'En dag kommer en bondhustru till gården, och då man pratat en stund hit och dit, undrar hon om icke en viss burgen bondflicka i den eller den socknen vore ett lämpligt parti för sonen på stället. Ställer man sig icke ovillig till saken, upplyses om, hvarest flickan nästa söndag sitter i kyrkan, huru hon är klädd m. m. På söndagen infinner sig då den föreslagne fästmannen i kyrkan, iakttar under gudstjänsten noggrannt sin blifvande fästmö, och om expeditionen fått ett tillfredsställande resultat, försiggår frieriet i vanlig ordning.'

Ombudet kunde även vara en man, vanligen en släkting eller en framstående person i socknen. Ibland kunde detta ombud, kallat förtalsman (böneman, bönemålskarl), ta hand om hela frieriprocessen, inklusive att arrangera ett möte mellan parterna. Denne förmedlare vände sig först till flickan, sedan till hennes föräldrar. Om inget hinder fanns, sökte han upp ett lämpligt tillfälle för ett möte, till exempel en marknad. Han uppsökte då flickan och hennes anhöriga och bjöd med dem till den unge mannens vagn, där de blev erbjudna förfriskningar (Karlsson, Mo härad, Smål.).

Ibland avslutades förtalsmannens uppdrag med detta besök. Om den föreslagne friaren blev accepterad, ledde besöket ofta till att han själv fick framföra sitt ärende. Detta kunde ske antingen ensam, med en släkting, eller som ibland skedde, med det tidigare nämnda ombudet, som dock då mest agerade som en tyst observatör.

Trolovningen ägde rum i flickans hem. Flickans far hade bjudit in några av sina släktingar. På kvällen anlände friaren tillsammans med sin talman (böneman), en nära släkting (i Norrland ibland fadern), och några släktingar (i Skåne cirka 10-12 personer). Ibland var även prästen inbjuden. När friaren med sitt följe anlände, var det en allmän etikett i hela Sverige att låtsas som om man inte hade någon föraning om deras ankomst. Ibland stängde man grindarna och frågade sedan vilka de var och vad de ville. Huset skulle framstå som i 'vardagslag', det vill säga alla skulle ägna sig åt någon sysselsättning. Modern kanske satt med glasögon och stickade strumpor, fadern studerade almanackan; övriga familjemedlemmar skulle också låtsas vara upptagna. Ibland steg inte friaren omedelbart in, utan gick först in i stallet för att inspektera hästarna och boskapen. Han kallades sedan in. Flickan hölls alltid gömd i ett separat rum för att kallas in senare. Trolovningen bestod av tre formella moment: 1. Talmannens anförande, 2. Handfästningen (utbytet av löften), 3. Överlämnandet av gåvor.

Efter gåvoöverlämnandet följde ett festmål. Enligt Bruzelius borde detta påbörjas 'sedan fylet (hönsen) satt sig' och avslutas 'innan fylet var på benen igen'. Då friaren anlände först i skymningen och ceremonierna ofta tog tid, blev festen inte särskilt lång, även om den, som oftast, ägde rum på hösten. I norra Sverige anlände friaren först vid midnatt, och gårdsfolket förväntades då redan ha gått till sängs, för att ytterligare understryka det oväntade i besöket. Trots detta avslutades festen först på morgonen. Detta innebar att man fick nöja sig med en måltid och en dryckesupplevelse. Glädjen över att få anordna ett 'riktigt' festmål var dock obeskrivligt lockande. Därför, när det skulle vara 'riktigt hederligt', fortsatte firandet hela följande dag, och man reste hem i skymningen samma kväll. Då räckte dock inte mat och dryck till. Dans behövdes också, vilket innebar att inbjuden ungdom och musikanter som åtföljde friaren, vilka spelade under resan till flickans hem och sedan vid måltiden efter de formella ceremonierna. Hela evenemanget utvecklades därmed till ett ordentligt bröllop i miniatyr. Denna karaktär förstärktes ytterligare av att klockaren medverkade genom att sjunga bordspsalmer, hålla lyckönskningstal och att dansen följde med 'fullan fläng'.

Vi har bristande information om den fiende vi förbereder oss att möta.

Siffrorna kring smittspridningen är fragmentariska och svårtolkade, men vi tycks ha en viss insikt om att det nya coronaviruset är betydligt mer smittsamt än en vanlig influensa. Vi vet med säkerhet att äldre individer och personer med befintliga hälsoproblem drabbas hårdast. Majoriteten av de smittade får en mild luftvägsinfektion, men en betydande andel blir så sjuka att de kräver sjukhusvård.

Statistiken gällande dödligheten varierar. I länder som har lyckats begränsa smittspridningen mer effektivt (till exempel Singapore, Taiwan och Sydkorea) ligger dödligheten runt en procent eller lägre. I länder där sjukvården har blivit överbelastad är siffran betydligt högre. Från Italien rapporteras nu dödssiffror som uppgår till närmare sex procent.

Det verkar avgörande att vårdkapaciteten inte överskrids. Att säkerställa att de som behöver vård faktiskt får den, är en viktig faktor för att pressa ner dödligheten. Sverige har Europas lägsta antal vårdplatser per capita. Sammanlagt finns det endast 600 intensivvårdsplatser i hela landet. Dessutom har svenska myndigheter intagit en mer passiv hållning jämfört med andra länder när det gäller att implementera åtgärder för att stoppa smittspridningen. Man hänvisar till strategin att bygga upp en samhällsimmunitet för att kontrollera smittan. Problemet är att vi inte vet i vilken utsträckning covid-19 ger immunitet eller hur länge den varar. Återfall i sjukdom har rapporterats från Kina. Sveriges strategi framstår som riskfylld.

Sverige har en av världens högsta medellivslängder. Andelen äldre i befolkningen är stor. Många av dessa är aktiva och deltar i samhällslivet. Under normala omständigheter är detta en positiv aspekt, men i rådande situation utgör det en risk.

Det som eventuellt kan erbjuda ett skydd i denna situation är vår nordiska livsstil och familjestruktur. Vi svenskar kan uppfattas som en ganska tillbakadragen befolkning, som föredrar att stanna hemma efter arbetsdagens slut. Att umgås på lokala kvarterskrogar med grannar är snarare undantag än regel. Dessutom bor vi sällan i stora, flergenerationella hushåll. Farmor bor ofta i en egen lägenhet och klarar sig själv. Hennes kontakter med små barn och yrkesverksamma söner är betydligt färre än i länder som Kina och Italien. Andelen hushåll med enbart en person är högre i Sverige än i något annat land.

Kan vår nordiska tendens till ensamhet bli vår räddningsplanka? Har vår reserverade natur och vårt något begränsade sociala liv skyddat oss från en mer omfattande coronaspridning än vi kan hantera? Kommer vår individualism, vår ovilja att leva nära andra och vår förkärlek för egen tid i hemmet att vara till vår fördel?

Svaren på dessa frågor kommer att framgå under de kommande veckorna.

Valkyriorna utgör en central del av den nordiska mytologin, där de framställs som kvinnliga väsen associerade med strid, krigföring och död. Termen härstammar från sammansättningen av ordet valr ('de som stupat i strid') och ett efterled besläktat med ordet 'kora'. Betydelsen blir därmed 'de som väljer vilka som ska falla i strid', vilket illustrerar valkyriornas makt att avgöra vilka krigare som ska möta döden. Dessa uppdrag utför de på uppdrag av Oden, som tar emot hälften av de fallna krigarna i Valhall, medan Freja mottar den andra hälften. Valkyriornas uppgift innefattar även att eskortera de avlidna till Valhall, där de serverar mjöd och deltar i festligheterna.

I Snorres Edda namnges flera valkyrior, bland andra Rota ('oro'), Gunn ('strid'), Hrist ('skakning') och Göll ('tumult'). Dessa namn reflekterar den kaos och oordning som präglar slagfältet. Beskrivningar av valkyriorna visar dem som rustade för strid med vapen, hjälmar och hästar. De kan därmed betraktas som en mytologisk representation av forntida kvinnliga krigare, så kallade sköldmör.

Gränsdragningen mellan valkyrior och andra kvinnliga mytologiska gestalter, som diser och nornor, är inte helt tydlig. Skuld omnämns exempelvis både som en norna och som en valkyria.

Tryckta källor:

Fritiofsson, Svipdag, (red. 2015), Edda. Snorres Edda och Den poetiska Eddan, Mimer bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Karnell Herlin, Maria (red. 2012), Gotlands bildstenar: järnålderns gåtfulla budbärare, Fornsalens förlag

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimer bokförlag

-

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%B6ldm%C3%B6

https://sv.wikipedia.org/wiki/Valkyria

John Bauer är en av Sveriges mest uppskattade målare och tecknare. Han är framför allt känd för sina stämningsfulla sagillustrationer och sitt unika sätt att skildra gestalter ur mytologins värld. Många av hans verk har fått en bred spridning och påverkat i hög grad hur vi ser på den nordiska folktrons väsen.

John Albert Bauer föddes år 1882. Hans mor var mjölnardottern Emma Charlotta Wadel och hans far var den tyskättade charkuteristen Joseph Bauer. John var ett av fyra syskon, och familjen bodde under hans uppväxt i Jönköping. Hans konstnärliga talang visade sig tidigt. Vid sexton års ålder flyttade han till Stockholm för att studera konst. Han blev dock inte antagen till Konstakademien på grund av sin ålder. Istället påbörjade han studier vid Althins målarskola och antogs senare till Konstakademien vid arton års ålder. Vid sidan av sina studier arbetade han som illustratör.

År 1905 företog John Bauer en resa till Lappland på uppdrag av förläggaren Carl Adam Victor Lundholm, som önskade illustrationer till ett storslaget verk om norra Sverige. Under resan fick Bauer möjlighet att studera samernas kultur och ägnade mycket tid åt att teckna redskap, föremål och kläder. Denna period kom att ge hans fortsatta konstnärskap en djup prägel, och folkloristiska detaljer återkom senare i hans sagoteckningar. Samma år höll han sin första separatutställning. Mottagandet var generellt positivt, men han fick kritik för att ha influerats för starkt av Carl Larsson, och försäljningen var blygsam.

Under studietiden träffade John Bauer sin blivande hustru, Ester Ellqvist. Hon var också elev vid konstakademin och lär ha stått modell för den ikoniska bilden av prinsessan Tuvstarr. De gifte sig 1906 i Gränna, och deras son Bengt, kallad Putte, föddes 1915. Familjen valde att bosätta sig i Småland.

Tillsammans med sin hustru genomförde John Bauer konstnärliga studieresor till Tyskland och Italien, vilka hade en betydande inverkan på hans konstnärliga uttryck. År 1907 påbörjade han arbetet med illustrationer till sagosamlingen Bland tomtar och troll, som publicerades årligen till jul. Dessa illustrationer blev hans stora genombrott. Han vann en enorm popularitet hos en bred publik av både vuxna och barn och ansågs snart vara Sveriges främsta sagoillustratör. Illustrationerna från denna period kom att utgöra hans mest betydelsefulla konstnärliga gärning.

Stilmässigt utvecklade John Bauer distinkta särdrag. Hans arbete utfördes oftast i akvarell, men ibland även i olja. Färgskalan är dämpad och jordnära, dominerad av bruna och grågröna toner. Bakgrunderna utgörs vanligtvis av den mörka svenska barrskogen, där figurerna placeras bland mossbeklädda stenblock. Trollen beskrivs som krumma, knotiga, med ett hemlighetsfullt ansiktsuttryck. I hans återkommande persongalleri återfinns även den modiga pojken och den nätta prinsessan med gyllene hår, som tycks omgiven av ett magiskt skimmer.

Utöver sitt arbete med Bland tomtar och troll utforskade John Bauer andra konstnärliga uttryck. Under en period arbetade han med kubistiska tekniker. Han skapade även väggmålningar, bland annat en gestaltning av gudinnan Freja i Karlskrona flickläroverk. Under sin livstid producerade han dessutom ett stort antal skildringar av scener och figurer ur den nordiska mytologin, vilka illustrerade Vilhelm Mobergs Fädernas gudasaga.

År 1915 avslutade John Bauer sitt arbete som sagoillustratör och verkade sedan gå in i en period av minskat konstnärligt självförtroende. Äktenskapet var präglat av svårigheter, och makarna levde tidvis åtskilda. De försonades dock och fattade beslutet att fortsätta livet tillsammans. De planerade en flytt till Stockholm och förvärvade en villa i Djursholm. Strax före den planerade flytten inträffade en tågolycka, vilket ledde till att de valde att resa över Vättern med ångbåten Per Brahe. Natten den 20 november 1918 var stormig, och båten, som bland annat var lastad med tunga symaskiner från Husqvarna, förliste. Ombord fanns makarna Bauer, deras treårige son, ytterligare fem passagerare och 16 besättningsmedlemmar. John Bauer var vid denna tid 36 år gammal. Fyra år efter förlisningen bärgades fartyget, och familjen Bauer begravdes på Östra kyrkogården i Jönköping.

Genom sitt konstnärskap har John Bauer vunnit enorm uppskattning och bidragit väsentligt till det svenska kulturarvet. Få personer, om ens någon, har format den svenska bild av sagomiljöer i trollskogen lika starkt som han. Hans bilder tycks vara tidlösa och fortsätter att fascinera generation efter generation. Många av hans verk är allmänt kända, och det är ofta själva bilderna som etsat sig fast i minnet snarare än de sagor de illustrerar. Ingen kan med större rätt bära titeln 'Sveriges sagokonstnär'.

Några av John Bauers verk finns utställda på Nationalmuseum i Stockholm och Göteborgs konstmuseum.

Tryckta källor:

Bjurström, Per et al (1982), John Bauer. En konstnär och hans sagovärld, Bra Böcker

Gavel, Jonas (red. 1994), John Bauer. Göteborgs konstmuseum 4 dec - 20 feb 1994, Göteborgs konstmuseum

Sandved, Kjell B. (red. 1985), Konstens värld: Forntid - nutid från A till Ö, Björn Wennbergs Konsult AB

-

Otryckta källor:

https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=442

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BauerJ

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/19089

https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Bauer

Följande text har ingen koppling till bloggens vanliga innehåll. Jag anser det dock nödvändigt att kommentera de uppseendeväckande uttalanden som gjorts av Anders Tegnell i samband med coronapandemin. Jag har inga andra plattformar att uttrycka dessa åsikter på. Om du inte önskar läsa om detta ämne, kan du avbryta läsningen här.

Vår statsepidemiolog Anders Tegnell, som representerar Sveriges främsta expertis inom smittspridning, fortsätter att förvåna. Förra veckan hävdade han att 'ingen vet om det är säkrare' att hålla skolelever som rest i corona-drabbade områden hemma under inkubationstiden innan de återgår till skolan. Nu tar han sitt resonemang till en ny nivå genom att i en intervju med Expressen kommentera att vissa företag och myndigheter låter anställda arbeta hemifrån för att minska smittspridningsrisken. Man skulle kunna tro att detta är en åtgärd som en epidemiolog skulle välkomna, då det bidrar till att samhället får bättre kontroll över smittan. Tegnell uttrycker dock oro över bristande jämlikhet:

- Det finns ju en aspekt i det här som liksom handlar om jämlikhet och lite sådana aspekter också. Det är ju vissa grupper i samhället som kan göra på det här viset, men inte alla. Och hur ska vi liksom få till det så att det blir på ett bra sätt så att vi fortsatt har en jämlikhet i samhället och att alla har samma chanser att liksom att hålla sig friska? Jag tycker man bör tänka igenom konsekvenserna av den typen av beslut ganska brett innan man tar dem.

Det är svårt att tro att jag uppfattat detta korrekt.

Vilken anser Tegnell vara sin primära uppgift i denna situation? Är det att begränsa spridningen av covid-19 för att undvika överbelastning av sjukvården, eller är det att medvetet sprida smittan för att säkerställa en rättvis fördelning mellan olika yrkesgrupper?

Jag tillhör en yrkeskategori som med säkerhet inte kan arbeta hemifrån under de kommande veckorna - jag är läkare. Jag är djupt tacksam för de företagsledare och chefer som modigt fattar svåra beslut i syfte att reducera smittspridningen i samhället. Tack för att ni sätter samhällets välbefinnande framför era egna intressen, ekonomiska eller andra, för att hantera en alltmer kritisk situation. Tack för att ni minimerar risken för exponering för dem som löper störst risk att bli allvarligt sjuka. Tack för att ni gör ert yttersta för att jag och mina kollegor på sjukhusgolvet inte ska behöva ställas inför valet att avgöra vem som ska få den sista respiratorn. Att vår statsepidemiolog inte förstår vikten av ert arbete är beklagligt. Jag önskar innerligt att någon snart kan tysta Tegnells uttalanden. Hans agerande i detta kritiska läge är bokstavligen livsfarligt.

Intervjun med Anders Tegnell finns tillgänglig här (Diskussionen som nämns ovan inleds omkring 10:50 in i klippet):

https://www.expressen.se/tv/nyheter/direkt-med-niklas-svensson/anders-tegnell-fortsatter-till-sommaren-sen-andra-vag-i-host/

Tillägg 2020-03-14:

Ytterligare information om Tegnells prioritering av 'jämlikhet' finns att läsa här:

https://www.svd.se/tegnell-menade-allvar-med-jamlikheten

Thomas Sowell yttrade en gång: 'Det 'mångkulturalism' kokar ner till är att du får hylla vilken kultur som helst i världen utom den västerländska - och du får inte klandra någon kultur i världen utom den västerländska.'