Jokkmokks marknad bär på en imponerande och obruten tradition som sträcker sig över fyra sekler, faktiskt mer än fyra hundra år tillbaka i tiden. Redan i början av 1600-talet etablerades permanenta marknadsplatser nära samernas vinterbostäder, som en följd av beslut fattade av den svenska kronan. Dessa platser fanns i samtliga lappmarker, på båda sidor om Bottenviken. Huvudsyftet från statens sida var att stärka sitt inflytande över befolkningen i norra Sverige, vilket inkluderade skatteuppbörd, upprätthållande av lag och ordning samt spridandet av kristendomen. En marknadsplats under den kallaste delen av året erbjöd betydande fördelar: samerna samlades naturligt vid sina vintervistelser i skyddade skogsområden med goda betesmarker för renarna, medan de frusna vattendragen fungerade som utmärkta transportleder för handelsmän, statstjänstemän och kyrkans representanter.
Under medeltiden hade samernas handel med skinn och andra skinnprodukter lett till en ansenlig ekonomisk stabilitet. De var en integrerad del av ett handelsnät som dominerades av den mäktiga tyska Hansan, med förbindelser ända till köpmän i Novgorod och Moskva. Samernas skinnvaror var högt eftertraktade på handelsmarknaderna. När handelsstaternas inflytande gradvis minskade under slutet av 1400-talet, började de framväxande kungamakterna Sverige-Finland och Danmark-Norge aktivt konkurrera med Ryssland om kontrollen över Ishavet under 1500-talet. Det blev av strategisk vikt att konsolidera greppet om lappmarkerna, dels för att säkra landets norra gränser, dels för att kunna beskatta ett område rikt på naturresurser. Den svenska kronans handelspolitik syftade till att all handel skulle kanaliseras genom Stockholm, vilket manifesterades i det så kallade bottniska handelstvånget, en ordning som bestod fram till 1765.
Runt sekelskiftet 1600 uttryckte kung Karl IX en genuin oro för levnadsstandarden hos befolkningen i lappmarkerna. År 1602 genomförde han personligen en resa längs Bottenvikens kust. Redan 1599 hade kung Karl gett sitt ombud, Daniel Hjort, i uppdrag att identifiera lämpliga platser för etablering av kyrko- och marknadsplatser, med målet att upprätta minst en sådan anläggning i varje lappmark. Samerna ansågs inte bara vara utsatta för övergrepp från birkarlarnas sida, utan levde även i andligt mörker. Dessutom upplevdes de som svårkontrollerade, inte minst på grund av deras nomadiserande livsstil. Staten hade ett tydligt intresse av att utöva kontroll över både samerna och birkarlarna.
Genom att etablera fasta marknadsplatser och uppföra kyrkor i lappmarkerna under de tidiga 1600-talet, avsåg den svenska staten att säkra de norra delarna av riket och stärka banden mellan befolkningen och kronan. Birkarlarne, som var de lokala handelsmännen från kusten, förlorade sin rätt till fri handel i lappmarken och fick istället endast bedriva reglerad handel under de fastställda marknadsperioderna. Skatteintäkterna skulle numera samlas in direkt av kronans egna tjänstemän. Initialt var dessa tjänstemän ofta just birkarlar, då de besatt kunskap om språket, förstod lokala förhållanden och hade etablerade relationer med samerna. Först efter att kronan erhållit sin andel, fick den faktiska marknadshandeln fortgå. Genom att knyta en präst till kyrkan vid marknadsplatsen säkerställdes att Guds ord skulle höras minst ett par gånger om året.
Sedan Gustav Vasas tid var det norra landskapet uppdelat i fem distinkta lappmarker: Ume, Pite, Lule, Torne och Kemi. Inom Lule lappmark tillhörde invånarna en av fyra identifierade byar: Sjocksjock, Jockmock, Sirkas och Tuorpon. Samernas huvudsakliga försörjning byggde på jakt och fiske, och de förflyttade sig regelbundet mellan olika fiskevatten. Renar användes främst som transportmedel och som lockdjur vid jakt på vildren.
Befolkningsmängden i Lule lappmark var relativt liten. Enligt skattelängder från de första decennierna av 1600-talet bestod den av omkring 150 till 200 hushåll. Birkarlarna, de kustburna handelsmännen, bedrev handel med samerna och hade fram till mitten av 1500-talet även befogenhet att uppbära skatt, för vilket de erlade en avgift till kronan. Birkarlarna sökte upp samerna där de vistades under vinterhalvåret, men det existerade även marknadsplatser för Lule lappmark längre ned i älvdalen, nära områdena Harads och Bredåker. Det är troligt att sammankomster för handel även ägde rum där under vinterns mitt.
De handelsvaror som fördes ut från regionen inkluderade skinn och skinnprodukter från både vilt och ren, samt torkad fisk. För kronans behov transporterades även levande renar, ibland tillsammans med renskötare, inklusive kvinnor, söderut under en viss period. Införda varor omfattade bland annat salt, smör, spannmål, silver, vadmal och järnföremål.
Vid etableringen av permanenta marknads- och kyrkplatser efterfrågades platser som var lättillgängliga under vintern och belägna nära områden där samerna bedrev renskötsel. Jockmocks-byn hade under en längre tid haft vinterbetesmarker i skogstrakterna vid Lilla och Stora Luleälv. Åsen, som sträcker sig i öst-västlig riktning ovanför ett våtmarksområde (nuvarande Talvatissjön), valdes som plats för den första kyrkan i Jokkmokk. Det samiska namnet för platsen var Dálvvadis, vilket bokstavligen betyder vinterviste. Här uppfördes även en enkel prästgård, en tullbod samt marknadsbodar. Dock dröjde det innan en permanent sockenpräst bosatte sig i Jokkmokks kyrkstad. Prästerna reste från kusten till marknaderna för att hålla predikningar, genomföra husförhör, förrätta vigslar och dop, samt registrera befolkningen i kyrkböckerna.
Kyrkotvånget, som var en lagstadgad skyldighet i hela landet, gällde även samerna. Denna plikt kunde emellertid endast uppfyllas under marknadstid, och det fanns mycket som behövde hinnas med. En av 1600-talets präster uttryckte sitt missnöje över den stressiga situationen under marknadsdagarna. Arbetstempot var så högt att många inte hann delta i kyrkans gudstjänster, även om dessa ibland hölls nattetid.
Traditionella religiösa sedvänjor och ritualer fortsatte att samexistera, och troligen frodas, vid sidan av kyrkans normer. Barn som skulle döpas av prästen hade redan erhållit sitt samiska namn genom en dopceremoni som ägde rum kort efter födseln. Föräldrarna valde barnets namn baserat på någon avliden släkting, vars positiva egenskaper de önskade se manifesterade i den nyfödda. Efter dopet i kyrkan genomfördes en reningsritual för att 'tvätta bort' det kristna namnet, som man ansåg kunde vara skadligt för barnet. En vigsel i kyrkan ansågs inte vara av särskilt stor vikt; det viktigaste var att frieriet genomfördes korrekt och att familjerna var överens. Men i takt med att kyrkobokföringen etablerades i lappmarkerna, började även de kristna traditionerna vinna mark. Enligt samisk trosuppfattning fortsatte de avlidna att existera i en skuggvärld, parallellt med de levande. Detta innebar att själva begravningen inte ansågs vara av yttersta vikt. Ofta lämnades den avlidnes kropp, skyddad från djur i exempelvis en bergsskreva. En begravning enligt kristen sed medförde problem, eftersom detta endast kunde ske under den period då marken inte var frusen. Kroppen fick då transporteras till kyrkplatsen och placeras i en likbod intill kyrkan i väntan på begravning.
Under 1700-talet intensifierades kyrkans missionsarbete bland samerna. Påverkat av pietismen krävdes personlig omvändelse och ett ovillkorligt avståndstagande från den gamla tron. Kyrkan och staten beslagtog samiska trummor och förföljde nåjder samt andra som strävade efter att behålla sin traditionella övertygelse.
Hur kan man föreställa sig en vintermarknad i Jokkmokk i början av 1600-talet? Hur många deltog, hur var kläderna, vad åt man, och vilket språk talades? Det finns inte mycket information bevarad från denna tid, men vissa detaljer kan utläsas från samtida rapporter, medan andra får baseras på antaganden och fantasi.
I en rapport från april 1606 skildrar kungens representant, Daniel Hjort, situationen i Jokkmokk. Mellan den 11, 12 och 13 februari hade han hållit ting i Jokkmokk med representanter för både samer och birkarlar från Lule lappmark. En överenskommelse om ordningen för marknads- och kyrkostaden hade nåtts. Att det fanns betydande hinder på vägen är tydligt. Den präst, herr Lars, som utsetts till Jokkmokk visade sig vara bräcklig, kunde inte tala samiska och hade dessutom begränsad teologisk kunskap. Församlingen önskade därför en präst med bättre förutsättningar att hantera levnadsvillkoren i lappmarken. Herr Laurentius Olai, kapellan i Luleå, bedömdes som mer lämplig och utsågs till ersättare.
De församlade lovade att timmer för kyrkbygget skulle finnas på plats till påsken, och att kyrkan skulle färdigställas under sommaren. Även lämpliga tidpunkter för marknad och ting diskuterades. Samerna angav att de kunde anlända till Thomasmäss och stanna ända till Kyndelsmäss, det vill säga från juletid till några dagar in i februari. Fogden ålades att anlända senast till Trettondagen för att inkassera skatt till kronan. Vid Påvelsmäss den 25 januari skulle det vara tillåtet för birkarlarna att bedriva handel med samerna, "icke stielendes". För detta handelsprivilegium skulle birkarlarna erlägga en tionde i tullavgift till kronan.
Efter Kyndelsmäss skulle samerna ges frihet att lämna kyrkplatsen i Jokkmokk. Dock krävdes en ny samling vid Vårfrudagen i slutet av mars, som skulle pågå i två veckor, "ther skall åther fogeden Prästenn och Birkarlerne mö[the] them". Först skulle fogden inköpa viltprodukter för kronans räkning, och därefter skulle birkarlarnas handel få fritt förlopp. Prästen uppmanades att verka troget i sin tjänst och sitt ämbete.
Att upprätthålla lag och ordning genom ting under marknaderna var en central uppgift för fogden. Redan vid det första dokumenterade tinget i Jokkmokk år 1606 bestod nämndemännen av representanter från både samer och birkarlar. Efter en tid var samtliga nämndemän samer. Tingen behandlade huvudsakligen frågor som rörde den lokala befolkningen, såsom tvister kring fiskerättigheter, betesmarker och ekonomiska mellanhavanden. Under 1600-talet utvecklades fjällrenskötseln i Lule lappmark, och fjällsamebyarna antog den långsträckta form som är känd än idag. Tvister gällande rätten till betesmarker och gränsdragningar blev allt vanligare ärenden vid tingen.
Under arkeologiska utgrävningar på 1930-talet, inför bygget av Vårdcentralen, påträffades rester av grunden till en enkel timmerkonstruktion. Denna identifierades som lämningar av den första kyrkan, som beräknades vara färdigställd år 1607. Även gravar hittades i området. Senare undersökningar har indikerat alternativa platser för kyrkan, antingen på eller i närheten av åsen som löper mellan hembygdsområdet och Ájtte museum. Även marknadsbodarna och de enstaka bostadshus som uppfördes placerades längs åsens sträckning. Spår av grundläggningar för hus och kåtor återfinns inom hembygdsområdet, på den plats där dagens Historiska marknad äger rum.
Från omkring 1690 till slutet av 1700-talet var kyrkoherden stationerad i Hyttan, det som idag är Kvikkjokk, med en kapellan i Jokkmokk. Silvermalm hade upptäckts i Kvikkjokksfjällen, och kronan anlade i början av 1660-talet en hytta med smältugn i Kvikkjokk. Silvermalmen transporterades från fyndigheterna i Sarek och Bádjelandda till hyttan och vidare till kusten. Samer med dragrenar ålades att utföra de krävande och tunga transportuppdragen. I hyttan arbetade soldater mot lön. Hyttan hade en begränsad livslängd, knappt 40 år, då fyndigheterna inte gav den förväntade ekonomiska avkastningen. Dock resulterade företagandet i att ett antal nybyggen, med skyldighet att tillhandahålla skjuts, hade beviljats längs Luleälvens lopp från Luleå upp mot Kvikkjokk.
Under en lång period bestod bebyggelsen i Jokkmokk endast av kyrka, prästgård, kyrkstugor och marknadsbodar. År 1732 etablerades en statlig skola för samiska barn, och den bofasta befolkningen utökades med en skolmästare. Under 1700-talet skedde en befolkningstillväxt, både bland samer och nybyggare. Den ursprungliga kyrkan blev för trång, och en ny kyrka invigdes 1753. En brand år 1972 förstörde denna helt, men efter några år uppfördes en replik av den gamla kyrkan på samma plats, exteriört baserad på originalritningarna från 1700-talet. Det är denna kyrka som idag kallas Gamla kyrkan.
Som sockenkyrka hade Gamla kyrkan redan ersatts av Nya kyrkan, som stod färdig 1888. Kyrkbyn, eller 'Plass'n' som den kallades i folkmun, hade expanderat ytterligare. Det var en imposant kyrka, helt i linje med tidens arkitektoniska ideal, och passande för en ort som höll på att utvecklas till hela socknens administrativa centrum. Den oregelbundna och provisoriska karaktär som hade präglat Jokkmokks bebyggelse hittills, ersattes vid denna tid av en modern stadsplan med rätvinkliga kvarter och raka gator. Nya kyrkan placerades i enlighet med denna rutnätsplan. De gamla marknadsbodarna och kyrkstugorna revs eller flyttades i takt med att ny bebyggelse uppfördes.
År 1943 blev lån för egnahemsbyggen tillgängliga även för renskötande samer, trots betydande motstånd från lappfogdarna och länsstyrelsen i Norrbotten. Detta möjliggjorde uppförandet av permanenta vinterbostäder. I början av 1950-talet genomfördes en satsning på renskötarnas bostäder i Jokkmokk, med specialritade hus som uppfördes i Lappstaden. Området var tidigare känt som Gielas (vilket betyder tallhed på samiska). Här hade det tidigare funnits en del kyrkstugor, vilka nu revs.
Under 1700-talet hade den intensiva renskötseln etablerats med sina säsongsbundna flyttningar. Samebyarna Sirkas, Tuorpon och den nybildade Kaitumbyn flyttade sommartid upp till fjällen, medan byarna Jockmock och Sjocksjock förflyttade sig inom skogsområdet. Staten uppmuntrade aktivt nybyggeskolonisationen. Lappmarksplakatet från 1695 reglerade relationerna mellan samer och nybyggare. Nybyggarna förväntades ägna sig åt jordbruk och boskapsskötsel, för att därmed undvika att inkräkta på samernas traditionella försörjningssätt. I praktiken blev jordbruket i lappmarken begränsat, och bäst kunde korn och senare potatis odlas. För sin överlevnad var nybyggarna, liksom samerna, tvungna att förlita sig på jakt och fiske.
Det var dock först med det omfattande skogsbruket, som försåg den expanderande sågverksindustrin med råmaterial från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, som kolonisationen ledde till en märkbar befolkningstillväxt. Nu krävdes ett stort antal arbetare i skogarna, både som huggare och flottare. Många byar etablerades med bostäder för timmerhuggare och deras familjer. Under vintermånaderna arbetade männen med avverkning och timmerkörning med hästkraft, och på våren, när isarna släppte, vidtog flottningen i vattendragen. Under sommar och höst skötte man gårdsbruket och höskörden. Kvinnorna ansvarade ensamma för hem och hushåll under större delen av året.
Sveriges växande industriella sektor behövde en konstant tillgång till elkraft. Trots de stora avstånden och de utmanande förhållandena med långa vintrar, blev det mot början av 1900-talet ekonomiskt fördelaktigt att utnyttja vattenkraften i de stora älvarna i norr. Den första anläggningen i Luleälven, Pionjärverket i Porjus, producerade elektricitet från hösten 1914 och blev startpunkten för en omfattande utbyggnad av Luleälven som fortsatte ända fram till 1970-talet.
Exploateringen av vattenkraften medförde betydande förändringar i Jokkmokk. För samerna innebar det att viktiga betesmarker, kalvningsplatser, vistplatser och heliga platser försvann i samband med uppförandet av stora dammanläggningar. Många, både renskötare och småbrukare, lämnade sina traditionella näringar för att istället arbeta med vattenkraftsutbyggnaden. Tillfälliga samhällen, som Harsprånget och Messaure, levde upp under några intensiva år under byggnationens gång. När arbetet var slutfört demonterades husen, såldes eller flyttades till nya anläggningar.
Lagen om näringsfrihet från 1846 liberaliserade handeln, men vintermarknaden fortsatte att samla människor från hela socknen. Antalet marknadsdagar minskade från flera veckor till en enda vecka, och marknaden utvecklades till ett mer fokuserat tillfälle för handel och varuutbyte. Gudstjänster och laestadianska sammankomster bibehöll en betydande roll. Bröllop och dop ägde ofta rum under marknadstiden, liksom möten mellan lappfogden och samebyarna för att diskutera renskötselfrågor. Dock hade kronans skatteuppbördsmän lämnat arenan.
Under 1900-talet utvecklades handeln genom nya former som postorderhandel, varuhus och snabbköp. Järnvägs- och vägnätet byggdes ut, och efter andra världskriget ökade privatbilismen markant. Många traditionella marknader upphörde helt. Jokkmokks sista vårmarknad hölls i början av 1930-talet. Jokkmokks vintermarknad fortsatte dock att existera, men mötte stark konkurrens från detaljhandeln, som gynnades av den ökande befolkningen i både centralorten och i kringliggande byar och anläggningssamhällen. Framför allt levde handeln med skinn kvar. Samerna medförde både viltskinn och renskinn för försäljning till uppköpare från kusten. Kyrkan fortsatte att hålla gudstjänster och laestadianska samlingar, samt förrättade bröllop och dop. Den moderna tidens marknadsvaror, som godis för barn, krimskrams och tivoli, hade tillkommit i utbudet, men vintermarknaden utgjorde även ett tillfälle att införskaffa något nytt och exklusivt som inte den vanliga byabutiken förde lager av. Inte minst viktigt var möjligheten att återse gamla och knyta nya kontakter i marknadens myller.
Jokkmokks kommun insåg värdet av att bevara och utveckla marknadstraditionen för turismen och den lokala ekonomin. Den kommunala turistnämnden fick ansvaret, och dess mångåriga ordförande, Gösta Åkerlund (1911-2001), var en driftig och innovativ person. Gösta Åkerlund drev Hotell Gästis och var teaterchef för Bio Norden, båda centrala platser för marknadens aktiviteter. Marknaden var då fortfarande en så kallad fri marknad, där vem som helst fick komma och sälja sina varor. Många hyrde plats på trottoaren av privata fastighetsägare i centrum. Turistnämnden bokade tivoli och annan underhållning, samt koordinerade aktiviteter under de två marknadsdagarna, torsdag och fredag.
På förslag från turistnämnden beslutades att marknaden skulle fira sitt 350-årsjubileum år 1955. För att planera jubileet bildades en särskild kommitté, ledd av Gösta Åkerlund och kommunalkamreraren David Hedqvist. Kommittén uppdrog bland annat åt konstnären Runo Johansson Lette att utforma en marknadssymbol. Detta resulterade i den symbol som används än idag, föreställande en kvinna i lulesamisk dräkt som håller ett tygstycke över armen, med en ren med upplyft huvud bakom henne. Lette skapade en meterhög skulptur i borstat stål, som idag finns i Ájtte museums samlingar. Uno Fransson, chef för Arbetsförmedlingen, framställde en grafisk tolkning av figuren, som användes för tryckning av reklammaterial, såsom affischer och kavajnålar.
Skådespelerskan Ingrid Bergman, som befann sig i Stockholm vid tillfället, inbjöds till marknaden av Gösta Åkerlund, men tackade vänligt nej på grund av andra åtaganden. Däremot medverkade både ett teatersällskap och en cirkus. Drygt hundra försäljare deltog i 1955 års marknad, jämfört med det normala antalet på 30-40 vid den tiden, och omkring 10 000 besökare. Marknadsområdet förlades till ytan mellan Borgarplatsen och Hembygdsgården, alltså inte de centrala affärsgatorna som annars var vanligt. Man utnyttjade isen på den nyligen torrlagda Talvatissjön, där en renflock kunde beskådas. Lokala handlare uppmanades att locka kunder genom att klä sig i tidstypiska kläder från sekelskiftet och tända marschaller utanför sina butiker. Marknaden förlängdes med en dag och ägde rum från torsdag till lördag.
En minnesskrift med titeln "Jokkmokks marknad 1605-1955" sammanställdes, och lagom till jubileet färdigställdes även en film om marknaden, producerad av Gösta Åkerlund, vilken fortfarande visas. 350-årsjubileet markerade en vändpunkt för Jokkmokks marknad, som sedan dess har vuxit stadigt. Riktlinjerna för dagens marknad fastställdes med ambitionen att höja kvaliteten på utbudet och berika kulturprogrammet med utställningar och föreläsningar. Den nu traditionella renrajden genom samhället genomfördes för första gången, med Amul Länta i spetsen. Det fanns även idéer som aldrig förverkligades vid denna tid, men som har genomförts senare, till exempel is- och snöskulpturer. På initiativ av Gösta Åkerlund skapades marknadssymbolen i frusen snö för första gången år 1961 av läraren Albert Falck. Den placerades utanför Svenssons Järnhandel på Storgatan. Först i början av 1990-talet fick Albert Falck återigen frågan om att skapa en snöskulptur. Numera är marknadssymbolen i snö ett återkommande inslag varje marknad.
År 2005 firades vintermarknadens 400-årsjubileum. Under de femtio år som passerat sedan det första jubileumsfirandet hade marknaden vuxit till Nordkalottens främsta vinterfest och en betydande turistattraktion. Konst och kultur hade blivit lika betydelsefulla inslag som den kommersiella handeln. Ett programblad, som utvecklats till en omfattande katalog med alla programpunkter, har tryckts och distribuerats sedan 1962. Under 1970-talet tog Jokkmokks kommun, via turistbyrån, över kontrollen av marknaden genom att utfärda tillstånd för försäljning. Detta möjliggjorde en upprätthållen kvalitetsnivå på varuutbudet. Antalet besökare hade under 1990-talet ökat till cirka 25 000.
Inför 400-årsjubileet etablerades en projektorganisation inom kommunen som ansvarade för samordning och övergripande planering. Kulturförvaltningen och institutioner som Ájtte museum, Samernas Utbildningscentrum och Svenska kyrkan utgjorde kärnan i ett brett programutbud. Permanenta och tillfälliga matställen erbjöd mat och underhållning. Hotell, stugbyar och privata bostäder var fyllda till bristningsgränsen med besökare från hela världen. Marknaden uppnådde nyhetsvärde och bevakades av både nationell och internationell media.
Antalet besökare uppgick till cirka 80 000 under marknadsveckan. Kungaparet invigde jubileet från en stor isscen, uppförd på Talvatissjön, och en festkantat uruppfördes av Norrbottens kammarorkester. Hela samhället firade, smyckat med snö- och isskulpturer och glödande marschaller.
År 2005 arrangerades även den Historiska marknaden för första gången, och de traditionella tre marknadsdagarna utökades därmed till sex dagar. Veckan inleddes på söndagen med en gudstjänst i Gamla kyrkan, vilken följde en gudstjänstordning från 1600-talet. Den Historiska marknaden syftar till att återskapa upplevelsen av en marknad för 400 år sedan och äger rum på det ursprungliga marknadsområdet. Här sker handel och utbyte av varor som handmalet kornmjöl, hemgjorda salvor, vadmal, kläde och varma bällingskor.
Under åren 2021 och 2022 omöjliggjorde Covid-pandemin arrangemang med stora folksamlingar, varför marknaderna under dessa år genomfördes uteslutande i digital form. Digitala inslag kommer sannolikt att utgöra en del av framtida marknader, som ett komplement till den fysiska marknaden.
År 2023 återkom den fysiska marknaden, vilken lockade 46 000 besökare. Den senaste marknaden ägde rum mellan den 1:a och 3:e februari 2024, och besöktes då av 48 600 personer.
Vi erbjuder flexibel, individualiserad missbruksbehandling och onlineterapi som kan genomföras bekvämt från ditt eget hem.
BehandlingKontakta oss
Om du befinner dig i Jokkmokk och kämpar med beroende av substanser som droger eller alkohol, eller om du känner någon som behöver stöd, finner du här värdefull information om de resurser som Stockholms beroendeklinik tillhandahåller för invånarna i Jokkmokk och dess omgivande regioner.
På Stockholms beroendeklinik erbjuder vi omfattande behandling för följande tillstånd:
Stockholms beroendeklinik tillhandahåller skräddarsydda behandlingslösningar anpassade för individer som bor i Jokkmokk. Genom vår innovativa onlineterapi får många möjligheten att erhålla nödvändig hjälp utan att behöva resa till Stockholm. Nedan följer en översikt över de behandlingsprogram och terapipaket som är tillgängliga online:
Om du behöver en mer omfattande behandlingsperiod, inklusive avgiftning från alkohol eller droger, kan vi snabbt hänvisa dig till våra internationellt erkända behandlingshem.
Fördelar med vår anläggning:
Genom att välja Stockholms beroendeklinik får du tillgång till professionell expertis och ovärderligt stöd, oavsett var i landet du befinner dig.
Maria Eriksson, enhetschef vid IFO Biståndsenheten, rapporterade till NSD år 2021 en observerad ökning av drogmissbruk bland ungdomar i Jokkmokk. Denna ökning har identifierats genom en ökning av anmälningar samt annan inhämtad information. Hon betonade vidare en tydlig tendens till att problemet sprider sig till allt yngre åldersgrupper.1
År 2017 rapporterade Aftonbladet en påtaglig brist på polisresurser i hela Norrland, inklusive Jokkmokks kommun. Trots att byarna är geografiskt spridda och befolkningstätheten är låg, är narkotika ändå lättillgängligt, ofta levererat via internet och genom lokala langare.2
'I små byar är det vanligt att folk kör bil under påverkan och använder droger, eftersom de anser att det inte får några konsekvenser, åtminstone inte från polisens sida. Det kan dock leda till betydligt allvarligare följder. Jag har två nära vänner som tragiskt nog har gått bort på grund av drogmissbruk', berättade en ung kvinna från en by i Tornedalen.2
Efter att ha genomgått behandling vid Stockholms beroendeklinik väljer vissa individer att aktivt engagera sig i grupper där de kan möta andra som också kämpar med missbruk och beroende. Dessa gemenskaper erbjuder en stödjande och empatisk miljö, vilket ger en värdefull möjlighet att skapa nya relationer som är avgörande för deras tillfrisknande. I Jokkmokk anordnas kostnadsfria möten för Anonyma Narkomaner (NA). För dig som bor i Jokkmokk och söker liknande stöd genom Anonyma Alkoholister (AA), är den närmaste mötesplatsen i Gällivare.
Stockholms beroendeklinik erbjuder en första, kostnadsfri konsultation där vi kan diskutera din personliga situation och fastställa den mest lämpliga hjälpen. Detta samtal är helt utan några förpliktelser, vilket ger dig utrymme att överväga ditt nästa steg i behandlingsprocessen.
Har du några frågor eller behöver du ytterligare information om våra behandlingsalternativ? Tveka inte att kontakta oss via telefon på 08-525 18 232 eller via e-post på [email protected]. Vårt team är dedikerat till att besvara dina frågor med omsorg, respekt och empati.
Vi specialiserar oss på effektiv behandling av substansberoenden, beteendeberoenden samt psykisk ohälsa.
Ring ossKontakta oss
Behöver jag en remiss för att få behandling hos er?
Nej, som privat vårdgivare tillhandahåller vi både rådgivning och utvärdering utan krav på remiss, ofta inom loppet av bara några dagar.
Är väntetiden lång innan jag kan påbörja min behandling?
Nej, vi kan vanligtvis erbjuda ett första samtal inom ett fåtal dagar. Vi förstår vikten av att få snabb hjälp, särskilt när motivationen är som störst.
Kan ni förklara vad det innebär att vistas på ett behandlingshem?
Att bo på ett behandlingshem innebär att du befinner dig i en strukturerad och trygg miljö där du tillbringar hela dygnet under behandlingstiden. Du får möjlighet till avgiftning vid behov och kan delta i ett omfattande terapiprogram som syftar till att stödja ditt tillfrisknande från alkohol- och drogberoende. Om du bor i Jokkmokk och väljer ett av våra behandlingshem, erbjuds du en trygg och avkopplande miljö fri från distraktioner och utlösande faktorer, vilket möjliggör att du helt kan fokusera på ditt tillfrisknande.
Vilka tecken kan indikera att någon behöver hjälp för alkoholberoende på ett behandlingshem?
Det är förståeligt att det kan kännas överväldigande när man misstänker alkoholproblem hos sig själv eller någon i sin närhet. Alkoholism kännetecknas av en oförmåga att avstå från alkohol, även när det medför negativa konsekvenser. I vissa fall kan beroendet vara så djupt att den drabbade har begränsad kontroll över sin alkoholkonsumtion. Sök professionell hjälp om du eller någon i din omgivning uppvisar följande symtom på alkoholberoende:
Hur länge pågår vanligtvis behandlingen på ett behandlingshem?
Behandlingstiden på ett behandlingshem kan variera beroende på den enskilda individens specifika behov. Generellt rekommenderas en initial period på minst 4 veckor, men många väljer att stanna längre, ibland upp till 12 veckor eller mer. Forskning visar att längre vistelser kan öka sannolikheten för ett varaktigt tillfrisknande, eftersom det ofta krävs tid för att bearbeta underliggande problem och förvärva nya strategier för att hantera utmanande situationer.
Hur vet jag om jag behöver genomgå avgiftning?
Vi erbjuder en professionell bedömning för att fastställa om avgiftning är nödvändig för dig. Kontakta gärna vårt team för en kostnadsfri konsultation.
Varför kan det vara fördelaktigt att välja ett behandlingshem utanför Jokkmokk?
Våra behandlingshem är högt ansedda inom Europa och erbjuder en trygg och naturskön miljö, vilket gör det möjligt för dig att helt fokusera på ditt tillfrisknande. Vi har erfaren personal tillgänglig dygnet runt, med djupgående expertis inom svåra avgiftningsprocesser från alkohol och droger, vilket garanterar både säkerhet och vård av högsta kvalitet. Här får du även tillgång till läkare, terapeuter och psykologer som kan assistera dig i att bearbeta de grundläggande orsakerna till ditt beroende. Genom att samla all denna expertis på ett och samma ställe skapas en optimal miljö för att stödja ditt tillfrisknande.
Hur kan jag bäst hjälpa någon i Jokkmokk som kämpar med alkoholmissbruk?
För individer med allvarliga alkoholproblem representerar behandling på ett behandlingshem ofta den mest effektiva vägen till tillfrisknande. Det kan dock vara en utmaning att få någon att inse vikten av professionell hjälp, delvis på grund av det stigma som omger alkohol, droger och psykisk ohälsa. Detta gör att många finner det svårt att konfrontera sina utmaningar. Om du upplever svårigheter med att ta upp en väns alkoholkonsumtion, kan vi på Stockholms beroendeklinik bistå med att arrangera en intervention. Denna kan genomföras antingen i hemmet i Jokkmokk eller digitalt, beroende på vad som känns mest bekvämt för dig. En intervention kan öka medvetenheten om problemet och motivera personen att överväga att söka hjälp. Om de inte är intresserade av att besöka ett behandlingshem, erbjuder vi även öppenvårdsbehandling, som inkluderar ett 12-stegsprogram.
Du kan läsa mer om vanliga frågor och svar här.
Det var på en livlig marknad i norra Sverige som deras vägar först korsades. Elina, en konstnär med en passion för samisk slöjd, stod vid sitt bord, omgiven av vackert utformade silverhalsband och renhornsknivar. Plötsligt stannade en man med ett varmt leende framför hennes monter. Det var Johan, en lokal musiker som var där för att uppträda. Deras blickar möttes, och ett ögonblick av igenkänning uppstod genast.
De började prata, först om konsten och musiken, sedan om livet i Jokkmokk och deras drömmar. Johan bjöd in Elina att lyssna på hans spelning senare under dagen, och hon tackade ja med ett pirrande hjärta. Kvällen blev magisk. Musiken flödade, och mellan låtarna hittade de ständigt nya samtalsämnen. Känslan av samhörighet växte sig starkare för varje minut som gick.
Efter marknaden fortsatte deras relation att blomstra. De träffades på mysiga kaféer, vandrade i den snötäckta naturen och delade sina innersta tankar och känslor. Johan älskade Elinas konstnärliga själ och hennes djupa förståelse för kulturen, medan Elina beundrade Johans passion och hans förmåga att sprida glädje med sin musik. En kylig vinterkväll, under norrskenets dansande ljus, insåg de båda att de hade funnit något alldeles speciellt - en kärlek lika stark och bestående som de gamla traditionerna i Jokkmokk.