Min pojkvän krävde sex

Uttalandena är redan odödliga.

'Du reser mot ännu enastående triumf i Haag ikväll. Det var inte okomplicerat, men vi lyckades få dem att bevilja fem procent!'

'Europa kommer att kompensera RIKTIGT, så som det borde, och det kommer att ses som din vinst.'

Detta var det sms som Nato:s generalsekreterare Mark Rutte sände till Donald Trump inför sammankomsten i holländska Haag under sista delen av juni. Då fastslogs det att de europeiska Natoländerna allihopa skulle trappa upp sina försvarsutgifter till de fem procent av BNP som Trump hade begärt. Det var en rejäl ökning från de två procent som Nato tidigare hade förväntat sig av sina medlemmar, något som blott ett fåtal nationer hade efterlevt.

Under den efterföljande presskonferensen uttryckte Rutte likaså att 'ibland måste fader vara sträng för att få dem att lyda', som en kommentar till Trumps handläggning av den pågående konflikten emellan Israel och Iran. Ruttes fjäskande för Trump fick flertalet européer att känna skam. Dock indikerar hans agerande hur undergivet kontinentens ledare hittills har förhållit sig till den amerikanske presidenten, trots att en genomtänkt försvarspolitik samtidigt kan generera större självständighet gentemot USA.

Detta behov underströks inte minst under mötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Alaska förra torsdagen, då de hade som avsikt att sluta fred genom att tvinga Ukraina att avstå betydande områden utan att behöva rådfråga de besvärliga européerna.

Det är nämligen inte primärt mer resurser som erfordras ifall Europas försvar ska tryggas.

Uttalandena har även redan implementerats. Enligt Financial Times växer europeiska vapenfabriker nu tre gånger så snabbt som innan Rysslands invasion av Ukraina. Majoriteten är fokuserade på ammunition och missiler till det ukrainska försvaret. Men i de nya fem procenten som ska tillföras kommer betydligt mer än så att konstrueras och anskaffas.

Europa har följaktligen accepterat utmaningen från Trumps administration när den i vintras antydde att Europa inte längre kan förlita sig på amerikansk militärmakt för sitt försvar. Rent militärt kan detta framstå som logiskt: kontinenten är uppenbarligen hotad av ett Ryssland som har invaderat ett europeiskt land, samtidigt som USA drar sig tillbaka - då måste man bygga upp ett eget, nytt skydd. För just detta ändamål är man nu till och med villig att riskera det välstånd som européer så ofta är stolta över, särskilt gentemot amerikaner.

Beräkningen är dock bristfällig. Det är nämligen inte i första hand utökade finansiella medel som behövs om Europas försvar ska garanteras.

Under 2024 låg EU:s sammanlagda försvarsutgifter på 3,75 biljoner kronor, vilket utgjorde 1,9 procent av den gemensamma BNP:n. Kommande år planerar Ryssland, som har ställt om till krigsekonomi, att använda 7,2 procent på sitt försvar. Detta motsvarar 1,95 biljoner kronor.

I faktiska siffror allokerar Europa således redan mer till sitt försvar än vad Ryssland gör.

Det som trots allt gör kontinenten utsatt är att den består av 27 skilda arméer, med sina egna system, kommandostrukturer och organisationer. Så länge detta faktum kvarstår är Europa inte berett på krig, oavsett hur mycket som spenderas på de individuella försvaren. Som ekonomen Adam Tooze har påpekat har europeiska länder fått ut ytterst lite av sina försvarsinvesteringar under de senaste åren. Hans slutsats är således att Europa, snarare än att drastiskt utöka försvarsutgifterna, borde stärka det interna samarbetet.

Utökad integration mellan de europeiska länderna gällande allt ifrån upphandling till militär samordning samt förbättring av transportsystem, är tillräckligt för att göra det gemensamma försvaret användbart och effektivt, anser han. Exempelvis kan högre kvalitet uppnås genom gemensamma större upphandlingar istället för den fragmentering som existerar för närvarande, något som inte genererar högre kostnader men som leder till långt mer effektiva resultat rent militärt.

Läs mer

Ett sådant samarbete kan även kräva nya institutioner och koordineringssystem, helst under EU:s beskydd. Inte heller detta lär vara gratis, men kostnaden skulle vara betydligt lägre än de 30 biljoner kronor som man nu avser att spendera under ett decennium.

Med en sådan inriktning hade man undvikit kapprustning och nedskärningar inom välfärden på försvarets bekostnad. Nu ska Sverige, som nyblivet Natoland, istället spendera en större andel av BNP än under efterkrigstiden - vilket då skedde i syfte att stå utanför alla försvarsallianser. Det förespråkarna för alliansfrihet har en tendens att förbise är faktumet att priset för neutralitet alltid har varit en stark, egen militär.

Även i det avseendet framstår utökat samarbete som en attraktiv inriktning. I synnerhet för en vänster som vill undvika ännu ett årtionde av åtstramning, men som måste finna ett övertygande svar i försvarsfrågan under en tid som präglas av krig.

Diskutera på forumet (0 svar)

Hur har du medverkat?

Bakgrunden till min berättelse tar sin början när jag gick i andra klass. Jag är alltså 8 år gammal och har precis börjat utveckla bröst. Kvinnorna inom min släkt är välutvecklade och puberteten inträffar tidigt för oss. Flera i min ålder retade mig för mina bröst samt hår under armarna och emellan benen. Jag minns specifikt omklädningsrummet på skolan efter idrottslektionen. Vi hade ett omklädningsrum där duschen för killar och tjejer delades av med en enkel dörr. Genom en glipa kunde man se in till både killarna och tjejerna. Jag duschade helst efter alla andra och minns att många killar spanade in mig genom den glipan. Detta berodde nog även på deras nyfikenhet kring huruvida jag stoppade strumpor i toppen eller om mina bröst var äkta? När jag var 10 år kom mitt nästa rykte. Jag hade just blivit förälskad för andra gången och var bara liten och oskyldig. När jag var ute med killen jag var kär i och kysste honom och kramades så skrek flertalet barn åt mig att jag var en slampa. Dock aldrig åt honom. När jag gick till min fritidsaktivitet konfronterade mig en av hans kompisar, skrattade inför alla killkompisarna och trakasserade mig grovt och länge med ord som slampa, slyna och hora. Han avslutade när jag slog till honom och sedan sprang därifrån gråtandes. Jag fick bannor av tränarna för mitt beteende. Vid 12 års ålder hade jag accepterat mina titlar och förstod inte längre var gränserna gick emellan ok eller inte sexuellt. Min vän och jag samtala mycket med män på nätet. Hade beskådat flertalet penisar på chatroulette och vid upprepade tillfällen blivit ombedd att utföra diverse handlingar som skulle tillfredsställa dem. Men, det är ju lätt att agera äckligt as och pedofil på internet antar jag. 13 år och händelserna bara förvärras. Vid ett tillfälle bad min vän, av manligt kön, mig visa brösten i cam. Van som jag blivit, fnissade jag och gjorde som han ville. Hans två kompisar dök upp i bakgrunden och innan jag hann svepa handduken om mig hade de fotograferat mig. Dagen därpå spreds utskrivna bilder i pappersform över hela min skola. Det fanns cirka 1400 elever där. Jag skar mig den eftermiddagen med en nyckel. Vågade inte gå tillbaka till skolan på flera dagar. När jag väl återvände skar jag mig igen, denna gången på en biologilektion, med en skalpell. Blev hemskickad via rektorn. Blev kallad för mes och attentionhoe och larvig efter det. Sedan ansåg folk att jag borde sluta tycka synd om mig själv. Vid 14 års ålder träffade jag honom. P. Min första förälskelse. Enligt somliga djävulen själv. Två år äldre än jag. Vacker. Charmig. Otäckt manipulativ. Efter tre månaders umgänge trycker han upp mig mot glasdörren till mitt lägenhetshus och säger "Du är så vacker. Är du rädd? Om du bara gör som jag säger ska jag inte skada dig. Jag är ju snäll" Jag hade fram tills dess kallat honom för "nallebjörnen". Jag inbillade mig att han hade ett rykte om att vara otäck, psykopat och otrevlig. Men mot mig var han mjuk och fin... Inte längre. Under samma period var vi ute och promenerade med min hund. Jag hade börjat ta med min hund eftersom han var relativt stor och jag var numera rädd för P. Under den promenaden hade vi det i alla fall trevligt. I ungefär 20 minuter. Sedan hade vi snöbollskrig. Kul inledningsvis. Tills han brottade ner mig "lekfullt" (enligt hans uppfattning), och kysste mig. Därefter förde han in sina stora, långa, iskalla fingrar in i min vagina. Trots att jag inte sa nej, var det uppenbart att jag var obekväm. Tyst och försökte ta mig loss. Jag hade slutat skratta och försökte i panik kalla på min hund. Berättade detta för min pappa som var en fantastisk man. Stor och omtänksam. Intelligent och mån om sina barn. Han kontaktade P och de möttes upp för ett samtal. Jag lyssnade i smyg. Kommer aldrig att glömma vad han yttrade. "Det existerar 7 miljarder individer ute i världen, min dotter är inte en av dem du ska konversera med." När jag i samband med detta bytte skola, utvecklade jag ett system med P. Om jag träffade honom 3-6 gånger per år och tog en promenad kunde jag vara i fred resten av året. Jag behövde inte kyssas eller göra något sexuellt, så länge han fick träffa mig och hålla om mig, påstod han. När jag fyllt 17 hade mitt system varit igång länge. Min pappa gick bort detta år och i den åldern erhåller man inte särskilt mycket förståelse från jämnåriga. Jag kände mig väldigt ensam, så när P hörde av sig och fått reda på vad som inträffat samtalade jag nog mer med honom än vad jag brukade göra när han kontaktade mig. Vi pratade liksom kontinuerligt nu på något vis. I kanske 3-4 månader eller så. Han förstod väl ändå på något sätt. Jag behövde heller aldrig kyssas nu och han krävde inte särskilt mycket av mig. Vid 17 hade jag haft en pojkvän så sex var inte särskilt nytt för mig. En kväll när jag satt och drack vin ensam hemma och grät, ringde jag honom. P. Han kom hem till mig och vi drack och skrattade ihop. Lyssnade på en mängd musik och åt. Han skulle bege sig hem senare, men vi var så berusade till slut att vi gick och la oss. Han klädde av mig och började kyssa mig. Pillade på mig. Rörde mig på fel ställen och denna gången var jag tydligare. Möjligtvis inte tillräckligt för många men enligt mig räcker flera "nej men jag vill inte, är inte sugen, snälla sluta" för att det ska betraktas som tydligt. Han lekte med sin tunga överallt. Sa att jag var "lyckligt lottad" då han aldrig slickar andra tjejer. Jag grät. Skämdes. Var stum och paralyserad. Han vände på mig och tryckte in sin kuk i mig och våldtog mig under ganska lång tid. Sedan avslutade han och sa att han inte kunde komma eftersom han hade druckit. Han sov hos mig den natten. Jag sov inte. Följande morgon slängde jag allt han hade berört i mitt hem. Oavsett om det var glas eller en filt eller min morgonrock. Jag duschade i kanske 4 timmar och sedan kom min mamma hem. Jag bytte telefonnummer och har aldrig kommunicerat med honom sedan dess. Jag är nu 20 år. Han har hela tiden gjort försök att kontakta mig och spåra upp mig och fortsatt trakassera mig. Till och med förfalskat sms till min nuvarande pojkvän. Som om jag hade varit otrogen. Ännu en gång en slampa. Fast nu har jag stöd. En psykolog. En fantastisk kille och bra vänner. Han skickade brev till mig senast i förrgår. Han har lokaliserat mitt nummer oavsett hur många gånger jag bytt. Men nu, rör han mig inte någonsin igen. Det vet jag. Överväger dock fortfarande att ansöka om kontaktförbud..? Jag är stark nu, och tack vare alla starka kvinnor där ute vågar jag dela min berättelse. Mitt liv. Jag är inte längre rädd och ingen ska någonsin behöva vara det. Jag har under alla dessa år känt en enorm skam över detta. Att jag aldrig vågat dela detta med någon, eller att jag tyckt synd om mig själv, och borde ha "härdat till mig". Jag har upplevt att det är mitt fel, eftersom jag ju bara är en simpel slampa, som har varit det länge och förtjänar sitt öde. Men det är inte sant. Det har ALDRIG varit sant. Jag är vacker, jag är mig själv och ingen titel, och framförallt, JAG ÄR INTE ENSAM. Hoppas att någon av er som läser detta därute kan känna er stöttade och veta att var ni än är så älskar jag er. Ni är vackra, ni är starka och även om ingen gör det runt omkring dig, så tror jag på dig. Fortsätt dela med dig, fortsätt lyssna och upplysa, och ta del. Jag står vid din sida.

Varför har du medverkat?

Eftersom andra kvinnor delar med sig av sina upplevelser får jag likaså mod till att dela med mig av mina. Jag har flera. Tillsammans blir våra röster hörda. Tillsammans tas vi på allvar. Tillsammans är vi starka. Jag är bara så glad att vi äntligen kan förstå detta faktum och tillsammans bygga ett bättre, mer öppet och starkare samhälle. Kärlek till alla kvinnor som varit med om samma sak som mig. Kärlek till alla kvinnor som lyssnar och delar med sig och tar del. Jag älskar er. Utan att veta vem ni är, står jag vid er sida.

metoo

Har du publicerat eller delat något på sociala medier i samband med metoo ?

metoo