Djurens Intima Värld: Mer än Bara Fortplantning

Så länge våra djurvänner inte lider av det, betraktas det som okej enligt lagen. Om det inte går att påvisa att djuret drabbats av psykisk eller fysisk skada genom intimitet med en människa, anses det vara acceptabelt.

Vem skulle kunna föreställa sig att hästen Hasse skulle kunna kontakta polisen för att uttrycka sitt missnöje med att bli betäckt av sin mänskliga vän? Dessutom, till skillnad från den motsatta situationen.

I vårt fosterland, Sverige, tillåts sexuell interaktion med djur, givet att inga tecken på psykiskt eller fysiskt lidande kan skönjas hos djuret. Är inte detta en ganska likartad argumentation som pedofiler använder när det gäller unga mänskliga offer? Att om det inte finns några synliga sår eller klagomål, så är allt tillåtet? Detta verkar vara principen när det gäller våra fyrbenta kamrater.

Jag har i en artikel läst om svenskar som vallfärdar till grannlandet Danmark för att delta i aktiviteter av denna art med djur. Islandshästen Max har det senaste året varit en eftertraktad partner för tjugosex djurvänligt sinnade besökare, där varje session har kostat mellan 500 och 1000 danska kronor. Trots att ägaren varnar för risken för tåskador från det 200 kilo tunga "sexobjektet", verkar detta vara en kalkylerad risk som många är villiga att ta.

Har brottet tidelag, alltså sexuellt umgänge med djur, verkligen avskaffats år 1944 enbart för att lagen ansågs föråldrad? Betyder detta att det idag är mer lagligt att utöva denna typ av handlingar jämfört med för 60 år sedan?

Om du ger ditt barn en kyss, kan en granne anmäla dig för pedofili. Men om du utsätter din hund för en våldtäkt dagligen, kan du gå fri, förutsatt att ingen av er uppvisar några tecken på obehag.

Djurskyddslagen föreskriver att djur måste behandlas med respekt och skyddas från onödigt lidande.

Det är dessutom förbjudet att aga djur eller driva dem med verktyg som enkelt kan orsaka skada eller smärta. Lagen specificerar även att djur ska vistas och skötas under goda förhållanden som främjar deras hälsa och möjliggör naturliga beteenden.

Kanske uppfattas det enbart av mig, men verkar inte lagen motsäga sig själv? Å ena sidan ska djur behandlas väl och skyddas från onödigt lidande, men å andra sidan är det tydligen helt okej att ha intima relationer med en katt, bara hon inte klagar tillräckligt högt för att polisen ska höra? Vad kvalificeras egentligen som ett verktyg i detta sammanhang? Och kan det anses vara naturligt för en hund att delta i sexuella aktiviteter med en människa?

Jag identifierar mig inte som en aktivist som kedjar fast mig vid miljöförstörande fartyg, och jag avstår heller inte från att äta kött. Däremot känner jag ett djup medlidande för guldfiskar; jag skulle aldrig önska att tillbringa hela mitt liv instängd i en liten glaskula.

Det känns som om den svenska befolkningen har satt på sig ett par rejält mörkläggande skyddsglasögon när det kommer till denna stigmatiserade fråga. Eller är det enklare så att vi helt enkelt inte bryr oss om våra djur?

Hunden sägs ju vara människans allra bästa vän. Av vilken anledning, frågar jag mig innerligt.

Malin Johansson

Du promenerar längs strandlinjen och skådar ett svanpar, de glider fram majestätiskt på vikens vatten. Instinktivt tänker du en hane och en hona, utan att närmare reflektera över saken. Dock är det inte alltid så enkelt. Naturens mångfald sträcker sig långt bortom våra vanliga föreställningar. Det har faktiskt dokumenterats svanar med homosexuellt beteende i många olika delar av vår planet. Enkönade svanpar skapar ofta sina bon tillsammans, och i vissa fall bidrar de till och med till uppfostran av ungar. Observationer av uppvaktnings- och parningsritualer har även gjorts inom sådana par. Följaktligen kan det fridfulla svanparet som du ser mycket väl bestå av två hanar, eller möjligen två honor.

Exemplet med svanarna är hämtat från »Rainbow Animals«, en utställning som utforskar homosexualitet i djurvärlden och som visas på Naturhistoriska riksmuseet i Sveriges huvudstad. Utställningen, som pågår fram till tidigt i maj månad, utgör en lätt bearbetad version av en tidigare utställning som ursprungligen producerades för Naturhistoriska museet i Oslo. När den presenterades där för ett par år sedan, genererade den stor uppmärksamhet som den allra första utställningen någonsin dedikerad till detta ämne.

Den norska utställningens titel var »Mot naturens ordning?«, och den hade ett utpräglat ideologiskt syfte. Genom att visa på den utbredda förekomsten av homosexuella beteenden bland djur, syftade man till att motbevisa den seglivade myten att homosexualitet hos människor skulle vara onaturligt.

Att Naturhistoriska riksmuseet valt att byta ut titeln till det mer neutrala »Rainbow Animals« är inte en slump, förklarar museets utställningschef Claes Enger:

– Som människor kan vi inte alltid använda naturen som en absolut förebild. Våldtäkt förekommer bland änder, och barnamord observeras inom ett flertal djurarter.

– Vårt uppdrag är inte att definiera vad som är naturligt. Istället vill vi belysa hur det faktiskt fungerar i naturens värld. De kopplingar som sedan dras till människan överlåts åt besökarna att göra själva.

När en utställning om homosexualitet inom djurriket presenteras, är det förståeligt att besökarna börjar fundera över möjliga paralleller till mänskligt beteende. Av denna anledning inbjöd museet psykiatern Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet, att delta i referensgruppen som anpassade den norska utställningen för svenska förhållanden. Hon delade detta uppdrag med enbart erfarna zoologer och biologer.

– Det var en härlig och stimulerande period, minns hon med ett leende. Så länge samtalet kretsade kring djuren var det enkelt att nå konsensus. Det var först när diskussionen skiftade fokus till människan som temperaturen i rummet steg.

Referensgruppen genomförde en noggrann granskning av det norska materialet, kontrollerade samtliga källhänvisningar, strök vissa texter och ersatte andra. Alla genomförda förändringar har godkänts av Naturhistoriska museet i Oslo, men det övergripande intrycket har ändå formats till något annorlunda.

– Norrmännen upplever vår utställning som mer akademisk, påpekar Åsa Nilsonne. Deras version hade ett tydligt politiskt budskap: eftersom homosexualitet observeras i djurvärlden, är det inte onaturligt hos människor.

&ndash> Vår utställning anlägger istället ett mer vetenskapsteoretiskt perspektiv. Vi lyfter fram att även forskare kan vara styrda av sina förutfattade meningar. Detta exemplifieras genom homosexualitet bland djur, ett ämne som forskarvärlden fram till helt nyligen tenderade att negligera. När väl dessa "fjäll" föll från ögonen, upptäcktes snabbt homosexuella beteenden hos en mångfald av arter.

Den vetenskapliga grunden för såväl den norska som den svenska utställningen härstammar främst från den amerikanske biologen Bruce Bagemihl. Han ägnade nio år åt att systematiskt gå igenom den befintliga vetenskapliga litteraturen gällande djurens sexualitet och sammanfattade sina fynd i den omfattande boken »Biological exuberance«, som publicerades år 1999.

Bagemihl konstaterade i sin publikation att homosexuella beteenden hade dokumenterats hos åtminstone 450 olika djurarter. Hans banbrytande bok bidrog till att göra forskning och publicering inom detta specifika fält mer legitimt, och idag rapporteras homosexuella beteenden hos omkring 1500 djurarter.

Det är självklart inte så att homosexuella aktiviteter bland djur varit helt okända tidigare. Redan den antike filosofen Aristoteles noterade att hanar bland hyenor parade sig med varandra; han hade dock felaktigt tron att alla hyenor var hanar, ett missförstånd som kan förklaras av svårigheten att skilja på könen hos just fläckiga hyenor.

Däremot hade det före Bruce Bagemihls publikation saknats systematisk forskning inom detta område. En del av förklaringen kan tillskrivas bristande intresse, ovilja eller otillräckliga anslag. Men det finns också intressanta fall där forskare har misstolkat sina egna observationer eftersom de inte passade in i rådande vetenskapliga teorier och etablerade tankemönster.

I en studie från 1970-talet som fokuserade på afrikanska giraffer, registrerade en forskare alla tillfällen då en hane nosade på en hona som ett tecken på »sexuellt intresse«. Däremot klassificerades anala samlag med ejakulation mellan två hanar som en form av rituell kamp. I en annan giraffstudie genomfördes 94 procent av all observerad sexuell aktivitet mellan hanar, men detta tolkades ändå inte som sexuell interaktion.

– När hundar av samma kön bestiger varandra, har det traditionellt tolkats som dominansbeteende, snarare än som sexuell aktivitet, påpekar Åsa Nilsonne.

Som en erfaren hundägare vet hon att sådana tolkningar fortfarande är vanliga. Hennes egen Zelda, en liten och sällskaplig kinesisk nakenhund, försöker gärna para sig med andra hundar oavsett kön, berättar hon:

– Oj, vilken dominant hund, är en vanlig kommentar jag hör. Men Zelda är inte alls dominant till sin natur. Däremot verkar hon vara klart intresserad av sexuell aktivitet.

Homosexuella beteenden inom djurvärlden har studerats mest frekvent hos däggdjur och fåglar, men har även observerats hos exempelvis insekter, spindlar och bläckfiskar. Hur dessa aktiviteter yppar sig och vilken funktion de fyller varierar naturligtvis avsevärt mellan olika arter.

Hos exempelvis skrattmåsar, änder och svanar förekommer det att individer av samma kön bildar långvariga parförhållanden. Ett välkänt exempel är de två gravandhanarna i Malmös Pildammspark, som under flera år har bildat ett stabilt par. Trots att det finns ett överflöd av honor tillgängliga, föredrar de att uppvakta varandra och genomföra parningsförsök.

Många flocklevande djur uppvisar komplexa sociala strukturer, där olika former av sexuell interaktion spelar en central roll. I vargflockar innehar ledarhanen och ledarhonan ett monopol på reproduktionen, medan övriga hanar inom flocken upprätthåller homosexuella relationer sinsemellan.

Hos vissa ap-arter, såsom babianer och makaker, intar strikt heterosexuella individer den lägsta rangen i hierarkin. Om de inte deltar i den homosexuella alliansen, saknar de möjligheter att etablera heterosexuella parbildningar.

Hos däggdjur har hanens och honans könsorgan utvecklats på ett sätt som passar ihop för fortplantning. Däremot uppvisar individer av samma kön en anmärkningsvärd uppfinningsrikedom för att finna alternativa metoder för intimitet. Apor använder ofta sina händer eller praktiserar oralsex, medan valrossar föredrar att använda sina flotta framben. Hos delfiner har man observerat honor som rider på varandras ryggfenor, och hanar som använder varandras andningshål för att föra in sina könsorgan.

Utställningen »Rainbow Animals« demonstrerar att djurriket uppvisar en bred palett av sexuella beteenden; dessa sträcker sig långt bortom den norm som beskrivs i Bibelns berättelse om Noaks ark, där varje djurart representerades av ett heterosexuellt par med uppdraget att säkra artens fortlevnad.

Den svenska utställningen undviker att dra direkta paralleller mellan djur och människor. Men detta betyder inte att studier av djurens sexualitet saknar relevans för att förstå människan, anser Åsa Nilsonne:

– Vi måste frigöra oss från arvet efter Descartes och hans strikta uppdelning mellan kropp och själ, säger hon. Enligt hans filosofi är det enbart människan som besitter en själ, vilket gör studier av djur fullständigt irrelevanta för att förstå mänskligt beteende.

– Darwin utmanade denna dualism och hävdade tvärtom att det existerar ett kontinuum av förmågor och beteenden mellan djur och människor. Därmed blir det synnerligen relevant att studera andra arter. Denna moderna insikt hos Darwin mötte faktiskt större motstånd än hans teori om det naturliga urvalet.

– Utifrån Darwins perspektiv blir det meningsfullt att analysera homosexuella beteenden hos djur. Under vilka specifika omständigheter förekommer de? Hos vilka arter observeras de? Vilken funktion fyller de? Detta blir samtidigt ett sätt att öka vår självförståelse.

I Sverige var homosexualitet fortfarande straffbelagt fram till år 1944, och det avskaffades som en sjukdomsdiagnos först 1979. Även i synen på människans homosexualitet framträder tydligt hur vetenskapsmän styrs av förutfattade meningar, menar Åsa Nilsonne:

– Man ser det man förväntar sig att se, även inom den vetenskapliga världen. Inom psykiatrin formades uppfattningen om homosexualitet under lång tid av framstående psykiatriker som Freud och Kraepelin, vilka i sin tur var präglade av sin tids rådande synsätt.

Freud betraktade homosexualitet som en avvikelse från det naturliga – en sexuell drift som riktats felaktigt – medan Kraepelin benämnde det som konträr sexualitet. I den första utgåvan av Kraepelins auktoritativa lärobok i psykiatriska diagnoser placerades detta tillstånd i samma kategori som idioti och kretinism; i senare utgåvor flyttades det upprepade gånger mellan olika diagnosgrupper, för att slutligen landa under rubriken »psykiatriska tillstånd av konstitutionellt ursprung«.

Inom medicinens domäner har man dock inte alltid haft samma konservativa syn. I Hippokrates ed svär läkaren bland annat följande:

»När jag går in i ett hus, är det för de sjukas välfärd och jag skall avhålla mig från varje medveten orätt och särskilt från sexuellt umgänge med kvinna eller man, vare sig de är fria eller trälar.«

Det är uppenbart att Hippokrates ansåg det fullt möjligt för en läkare – som vid denna tid alltid var en man – att attraheras av en annan man. Men under medeltiden, och under många århundraden därefter, betraktades homosexualitet som en synd som kunde leda till både dödsstraff och evig förtappelse i helvetet.

Klassificeringen av homosexualitet som en sjukdomskategori bibehölls länge inom moderna psykiatriska diagnossystem. I den första utgåvan av det amerikanska diagnossystemet DSM, från 1952, klassificerades homosexualitet som en sexuell avvikelse, jämte bland annat pedofili och sexualsadism. Denna klassificering kvarstod i efterföljande upplagor, ända tills styrelsen för American Psychiatric Association år 1973 fattade beslutet att avlägsna homosexualitet som en sjukdomsdiagnos ur DSM – ett beslut som, genom en ovanlig medlemsomröstning, bekräftades året därpå.

I Världshälsoorganisationens WHO:s diagnossystem ICD försvann homosexualitet som en egenständig diagnos först i och med ICD-10, som publicerades 1992.

– Inom psykiatrin har många länge betraktat homosexualitet som onaturligt, säger Åsa Nilsonne. Man har uppfunnit diverse behandlingsmetoder i syfte att få individer att ändra sin sexuella läggning, vilket förstås har varit traumatiskt för de som drabbats. Det är nästan så jag känner en djup skam för mitt yrke när jag reflekterar över detta!

På senare tid har forskning presenterats som belyser mänsklig homosexualitet ur ett nytt perspektiv. År 1991 upptäckte den amerikanske neuroanatomen Simon LeVay att en specifik del av hjärnan, kallad INAH3, var dubbelt så stor hos heterosexuella män jämfört med homosexuella; storleken på INAH3 hos homosexuella män överensstämde med den hos kvinnor. Denna banbrytande studie, publicerad i den ansedda vetenskapstidskriften Science, väckte enorm uppmärksamhet, då det var första gången en skillnad i hjärnans struktur påvisades mellan homo- och heterosexuella individer. Sedan dess har ytterligare studier med avancerad hjärnavbildningsteknik visat att det kan finnas flera sådana skillnader.

Sommaren 2008 publicerades en särskilt intressant hjärnavbildningsstudie utförd av forskarna Ivanka Savic och Per Lindström vid Karolinska institutet. De identifierade bland annat skillnader i blodflödet i amygdala, en hjärnregion starkt associerad med känslomässiga reaktioner: aktivitetsmönstret hos homosexuella män uppvisade likheter med det hos heterosexuella kvinnor, och mönstret hos homosexuella kvinnor liknade det hos heterosexuella män.

Åsa Nilsonne finner denna nya forskning fascinerande, men betonar att den inte ger fullständig klarhet gällande hur dessa observerade skillnader uppkommit. Andra studier indikerar att homosexualitet har en genetisk komponent på ungefär 30 procent, samtidigt som individuella miljöfaktorer spelar en betydande roll. Dock kan individuella miljöfaktorer omfatta många olika aspekter, från hormonell påverkan under fosterutvecklingen till upplevelser under barndomen. Här krävs ytterligare forskning, menar hon:

– Många reagerade extremt negativt på Simon LeVays studie och ansåg att den legitimerade homosexualitet. Även inom den andra läger finns det individer som känner sig provocerade av forskning om biologiska olikheter; de oroar sig för genetisk determinism och fruktar att forskningsresultaten ska utnyttjas för att diskriminera homosexuella.

– Visst är det en möjlighet att forskningsresultaten missbrukas. Men som forskare är min grundinställning att kunskap i sig är positiv. Utan korrekt information är det omöjligt att fatta kloka beslut. Om vi tror att en bro kollapsar enbart för att någon har utövat trolldom, kommer vi aldrig att kunna konstruera en stabil och hållbar bro.

Därför har vetenskapen en viktig roll och ett tydligt ansvar när det gäller samhällets syn på homosexualitet, understryker Åsa Nilsonne:

– Som vetenskapspersoner har vi ett ansvar att tillhandahålla fakta som det allmänna kan grunda sina åsikter på. Vem skulle annars utföra denna viktiga uppgift?

Publicerad av Läkartidningen, nummer 07 år 2009

Tillgänglig via Lakartidningen.se