Nattliv kvinnor i alingsås

Det är lördag och klockan har passerat midnatt på en folktom gränd i Göteborgs innerstad. Från en gråfärgad port sprids repetitiva bastoner. Entrén övervakas av två män med imponerande fysik. Ett par killar närmar sig försiktigt.

- Är ni medlemmar i klubben, frågar den ena vakten.

Då killarna nekar avvisas de vänligt men bestämt.

"Jag fullkomligt älskar det"

Just denna kväll, i en lokal belägen i centrala Göteborg, är medlemskap ett måste. Svartklubbarna anpassar sig efter sin digitala samtid. Anmälningar sker därför digitalt.

- Bara under den senaste månaden har vi skaffat oss över fyra hundra medlemmar via Facebook, påstår 19-åriga Alex, en av organisatörerna.

Under kvällen kommer han även att agera DJ.

- Jag darrar nästan av känslan då jag spelar. All energi. Jag fullkomligt älskar det. Då individer som är genuint intresserade av musiken samlas, uppstår en fantastisk atmosfär. Den gemenskapen infinner sig sällan på en konventionell klubb.

Omtyckta fester

Att Göteborg hyser en aktiv svartklubbsscen är allmänt känt inte bara inom Sveriges gränser. Då New York Times publicerade en lång artikel om staden under 2007 hyllades stadens alternativa kulturliv i allmänhet och de underjordiska festerna i synnerhet.

Mellan tyskimporterad öl, inomhusrökning, exklusiva gästlistor, centralt belägna och anonyma lokaler har kreativiteten blomstrat. Grupper såsom Broder Daniel, Silverbullit och Honey is Cool (med Håkan Hellström, göteborgare, bakom trummorna och Karin Dreijer som frontfigur) framförde några av sina första konserter på illegala klubbar.

"Existerar de fortfarande?"

Inom vissa kretsar är Göteborg minst lika känt för sina svartklubbar som staden är synonymt med Poseidon, Liseberg, och Volvo. Emellertid är Tomas Fast, ordningspolischef i city, nästan helt ovetande om dessa.

- Finns de fortfarande kvar? Innan restauranger tilläts att hålla öppet till klockan fem, vet jag att detta förekom ofta. Vi har knappt stött på detta i city. Ämnet har ej ventilerats under de tre åren jag har jobbat här, säger han.

Det är först då brott av allvarligare natur eller klagomål inkommer som polisen har engagerat sig i dessa sammanhang.

- Om vi tar emot anmälningar från närboende gällande hög ljudnivå, misshandel eller droger, ingriper vi. I dessa fall har det förekommit att vi ofrivilligt har hamnat på någon svartklubb. Annars uppfattar vi inte detta som något omfattande problem. Det handlar om prioriteringar, menar Tomas Fast.

Fokus ligger istället på områden med hög koncentration av berusade personer.

- Avenyn är givetvis stökigast. Där finns en mängd barer och mycket folk.

Ett långvarigt fenomen

Svartklubbar och Göteborg är inga nyheter. Innan femtillståndet introducerades under det tidiga nittiotalet, fanns flertalet väletablerade svartklubbar. Distinktionen mellan då och nu ligger i regelbundenheten.

Under 60-, 70- och kanske framför allt 80-talet, kände festbesökarna precis till vilka lokaler man kunde besöka när de lagliga platserna stängde för natten. Mudclub, Banana Boat, Draupner och Östra Liden är några legendariska klubbar från den tiden.

Men när femtillståndet infördes trängdes fenomenet längre ner under ytan. Lokalerna började skifta. Klubbar arrangerades mer sporadiskt. Information spreds via flygblad och genom mun-till-mun-metoden. I dag sköts så gott som all marknadsföring online.

"En speciell känsla av frihet"

Åter på Alex klubb, står ett tiotal individer och samtalar i baren. Om det inte vore för det exklusiva ljudsystemet, laser- och rökmaskinen och de kulörta tygerna, skulle man kunna förväxla platsen med en kommunal samlingslokal.

Trots att Alex evenemang har hundratals medlemmar, är dessa obekanta för allmänheten. Ute på den lilla terrassen på bakgården står John och tar ett bloss på sin cigarett. Exklusiva drinkar, vimmelfotografer och Charlotte Perrelli lyser med sin frånvaro. Detta är orsaken till att John besöker dessa ställen.

- Här finner jag en viss känsla av självständighet. Musiken är briljant och vi slipper 'Svennebanan' som är ur balans på Avenyn och önskar höra sina schlagerlåtar för hundrade gången.

Han avbryts abrupt.

- LSD, LSD, LSD!

En kvinna runt 25-årsåldern, iförd luftiga orientaliska byxor, improviserar en spontan hejaklacksramsa.

Patrik, i trettioårsåldern, blir märkbart störd och en aning förskrämd av den högljudda kvinnan.

- Hon är påverkad av alkohol, inte droger. Jag är själv på LSD just nu, och skulle aldrig bete mig på detta sätt. Jag rekommenderar inte droger till någon. Men valet borde vara frivilligt. Jag arbetar och betalar skatt. Det är bisarrt att staten ska ha rätten att bestämma över vad jag får tillföra min kropp, säger han tystlåtet med vidgade pupiller.

Prisvärd sprit

Det resonemanget tar arrangörerna avstånd ifrån.

- Om vi upptäcker någon som brukar droger, avvisas de omedelbart. Om någon bråkar eller blir för berusad, är det adjöss. Våra vakter är erfarna. Men vi förespråkar ett tillåtande och förstående synsätt gentemot våra medlemmar.

Reglerna efterlevs av majoriteten av kvällens deltagare. Större delen av besökarna håller sig vid baren och nöjer sig med öl och drinkar.

- På dessa klubbar har man möjlighet att beställa en drink och bjuda sina bekanta på öl, förklarar Linn Pettersson, som är student.

Varierande publik

På gatulangningsgruppen i innerstaden ser man inga tydliga kopplingar mellan droger och svartklubbar.

- Förenklat kan man konstatera att cannabispreparat ofta förekommer på Reggae-klubbar, och i samband med Techno brukar Ecstasy, LSD och GHB intas. Men vi fokuserar i huvudsak på den öppna verksamheten på Avenyn, som vi är bekanta med. Där påträffar vi främst kokain och amfetamin, uppger Björn Petersson, gruppchef på gatulangningsgruppen.

Rökmaskinen har satts på högsta effekt och lasermaskinen genererar neonljus. Under kvällens gång förekommer inga konfrontationer. Det förekommer dans, busvisslingar till musiken och glada miner. Medelklassindiekids i randiga tröjor minglar med ungdomar från de nordvästra förorterna.

- Blandningen av individer från olika områden i staden och från olika åldersgrupper är det bästa med dessa fester, säger en dam i trettioårsåldern från Bergsjön som helst inte vill avslöja sitt fullständiga namn.

- Jag har ett helt vanligt jobb och vill inte att min arbetsgivare ska få reda på att jag besöker svartklubbar, förtydligar hon.

"Vart ska vi nu?"

Klockan närmar sig sju på morgonen. Ute på terrassen har dagsljuset tagit över. Här blandas osammanhängande, alkoholpåverkade konversationer bakom rödögda blickar med energiska monologer från betydligt piggare ögon. På dansgolvet står ett tjugotal entusiaster kvar och rör sig till musiken då lamporna tänds. Vakterna lotsar försiktigt ut gästerna i grupper. Små grupper av klubbfolket avviker åt skilda håll i gryningen. Vissa vinglar hem. För andra utgör inte gryningen någon anledning att avsluta festligheterna.

- Vart ska vi nu, undrar en kvinna i tjugoårsåldern.

Fotnot: Patrik och John heter i själva verket något annat.