Sexuellt umgänge och utvecklingsstörning

Korrekt, men ifall personen står under utvidgat förvaltarskap, krävs ömsesidigt godkännande för att handlingen inte ska betraktas som våldtäkt.


Detta är inte avgörande. Juridiskt sett måste ett giltigt samtycke erhållas, och individen bör vara tillräckligt psykiskt frisk för att kunna fatta ett sådant beslut.


Ja, dessutom får inte partnern vara mentalt nedsatt av någon anledning, vare sig på grund av berusning, trötthet, sömnbrist, funktionsvariation, psykisk ohälsa, etc. Om partnern uppvisar en mental försämring, eller har intagit ett par glas, är samtycket ogiltigt, även om hon uttrycker "JAAA, GÖR DET!". I korthet, om en individ inte är i fullt kontroll över sina sinnen, kan samtycke till samlag inte anses föreligga.

Observera att även om en fysisk funktionsnedsättning föreligger, vilket omöjliggör verbal kommunikation, förlorar inte eventuella samtycken sin giltighet; däremot måste samtycket förmedlas på annat sätt. Det kan åstadkommas exempelvis genom en blinkning med ögat: två blinkningar för ja, en blinkning för nej.

En ytterligare vital aspekt är att sexpartnern ska kunna avbryta akten när som helst. Därför bör fysiska funktionshinder inte vara alltför omfattande.


Förmodligen för att kvinnan på något vis motsatte sig anmälan, vilket var uppenbart. I sådana fall kan våldtäkt endast fastställas om det finns ett vittne som kan intyga att samtycke inte gavs.

Att ingen häktning initierades antyder att det var klarlagt att inga vittnen fanns. Föräldrar och ledsagare är inte de ögonvittnen som skulle kunna påverkas där det fanns fördelar med en häktning.

Du hade befunnit dig i en mer riskabel position om någon faktiskt bevittnat samlaget utan ett tydligt samtycke.

Mitt förslag är att ni på ett etiskt och fridfullt sätt avslutar den sexuella kontakten helt, och istället fortsätter er vänskap, utan samlag och sex. Risken är att ett vittne uppmärksammar avsaknaden av samtycke, och då våldtäkt klassas som allmänt åtal, kan du bli åtalad och dömd även om kvinnan motsätter sig åtal. Mycket betydelsefullt är att ni avslutar relationen på ett fint sätt som båda parter är nöjda med, och var tydliga med att lagen förbjuder sexuellt umgänge med individer med funktionsnedsättningar på det sättet.

Domstolens motivering

Tingsrätten (nämndemännen Astrid Bratt, Roger Edäng och Lena Svensson) fastställde i domen den 14 juni 2005 bland annat följande.

DOMSKÄL

Det är inledningsvis genom N-E.B:s och S.E:s uttalanden klarlagt att S.E. under förmiddagen den 20 april 2005 besökte N-E.B:s bostad och där drack kaffe med honom. Genom de uppgifter som M.J. och K.L.J. delgett är vidare utrett att S.E. samma förmiddag berättade för M.J. och under eftermiddagen samma dag för K.L.J. att hon varit delaktig i sexuella handlingar med N-E.B. Gällande vad som skall ha förekommit i bostaden står dock uppgift mot uppgift. N-E.B. har nekat till att det förekommit någon form av sexuella handlingar mellan honom och S.E.

S.E. har när hon hörts vid huvudförhandlingen och även, såvitt framkommit, under förundersökningen inte kunnat eller velat lämna en spontan redogörelse. Hon hade tydligt svårigheter, beroende på sin utvecklingsstörning, att kommunicera inför främmande individer och inför flera åhörare. Trots att förhöret med henne vid huvudförhandlingen skett bakom stängda dörrar och N-E.B. inte varit närvarande under förhöret, utan lyssnat via medhörning, lyckades S.E. inte tala fritt. Först när K.L.J., som senare hördes som vittne, tilläts närvara under förhöret kunde S.E. någorlunda svara på frågorna. Hon lämnade inte helt otvetydiga svar på frågorna, och, enligt vad som påtalats från N-E.B:s sida, avvek hon i något fall från de uppgifter hon lämnat under förundersökningen. Det nyss nämnda innebär att S.E:s uppgifter måste bedömas med försiktighet. Hennes uppgifter kan, enligt tingsrättens åsikt, inte utan starkt stöd av annan utredning och omständigheterna i övrigt ligga till grund för bedömningen.

Det är tydligt, genom vad som framkommit genom förhören med M.J. och K.L.J., att S.E. upplevde att hon hade varit med om en traumatisk upplevelse av sexuell natur och att den hade anknytning till N-E.B. Men det kan inte uteslutas att redan besöket hos N-E.B. innebar en traumatisk upplevelse för henne och att hon kopplade besöket till någon annan händelse som hon varit med om. S.E. genomgick en läkarundersökning, och prover togs från henne samma dag. Av rättsintyget och de kompletterande uppgifter om innehållet i detta som C.H. lämnat går inte att dra någon slutsats om huruvida S.E. haft samlag eller varit med om en sexuell handling som kan likställas med samlag. Inte heller SKL:s analys av tagna prover ger stöd för att något sådant förekommit.

Mot N-E.B:s förnekande och i avsaknad av medicinsk bevisning kan det inte anses bevisat att det överhuvud taget har förekommit något samlag eller någon annan sexuell handling som kan likställas med samlag mellan N-E.B. och S.E. vid det med åtalet avsedda tillfället. Åtalet skall följaktligen avslås.

Utfallet i skuldfrågan innebär att även S.E:s skadeståndskrav skall avslås.

DOMSLUT

Åtalet och S.E:s skadeståndsanspråk avslås.

Lagmannen Christer Forsberg var skiljaktig och framförde bland annat följande.

Vid en samlad utvärdering av samtliga omständigheter finner jag att det måste anses vara bevisat bortom rimligt tvivel att N-E.B. vid det med åtalet avsedda tillfället utfört sexuella handlingar med S.E. i sovrummet i lägenheten.

När det gäller frågan om vad som närmare förevarit, rättfärdigar S.E:s uppgifter inte annat än att hon frivilligt följt med in i sovrummet, och tagit av sig kläderna på underkroppen och frivilligt lagt sig på sängen. Att N-E.B. därvid skulle ha hållit fast henne med händerna, som anges i gärningsbeskrivningen, har inte framkommit genom hennes uppgifter. S.E:s berättelse om och beskrivningen av hur N-E.B. förde sin blottade mjuka penis mellan hennes ben och mot hennes slida framstår i sammanhanget som unik och bör därför godtas. Även om det inte kan anses klarlagt att N-E.B. genomfört ett fullbordat samlag med S.E. står det därmed klart att deras könsorgan varit i varaktig beröring med varandra, att handlingen varit av sådan karaktär att den typiskt sett syftat till att väcka eller tillfredställa bådas eller enderas sexuella drift och att det varit fråga om en sexuell handling som i lagens mening är jämförlig med samlag. Att han i den föreliggande situationen legat över henne och eventuellt kysst hennes bröst kan inte föranleda ett annat ställningstagande. Under de givna omständigheterna kan det inte komma ifråga att döma N-E.B. för våldtäkt i enlighet med 6 kap 1 § första stycket brottsbalken enligt första stycket i gärningsbeskrivningen.

Enligt 6 kap. 1 § andra stycket brottsbalken skall för våldtäkt dömas bland annat även den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som är jämförlig med samlag genom att otillbörligen utnyttja att personen på grund av psykisk störning befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Den alternativa gärningsbeskrivningen får anses innefatta ett påstående om att S.E. på grund av sin psykiska störning befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd vid det med åtalet avsedda tillfället.

Psykisk utvecklingsstörning och de övriga tillstånd av intellektuell funktionsnedsättning som avses i 1985 års omsorgslag torde innefattas i begreppet psykisk störning i den i lagrummet angivna meningen (jfr. prop. 1990/91:58 s. 454). Det råder ingen tvekan om att S.E. är lindrigt utvecklingsstörd och att hon därmed faller in under den kategori personer med psykisk störning som avses i lagrummet. N-E.B. har medgett att han kände till att S.E. är utvecklingsstörd. Som angivits ovan har jag funnit att N-E.B. med S.E. genomfört en sexuell handling som är jämförlig med samlag. Frågan är då om N-E.B. kan anses otillbörligen ha utnyttjat henne genom att hon befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.

'Kravet på att gärningsmannen skall ha genomfört den sexuella handlingen genom att otillbörligt utnyttja det hjälplösa tillståndet är ett kausalitetskrav som innebär att det skall finnas ett samband mellan tillståndet och offrets deltagande. Eftersom det inte krävs något tvång har ett eventuellt samtycke inte någon betydelse för frågan om våldtäkt enligt andra stycket förövats. Av kravet på att utnyttjandet skall vara otillbörligt följer att givetvis även den som är psykiskt störd har rätt till ett sexualliv och skall kunna ha samlag utan att parterna gör sig skyldiga till brott. Straffbestämmelsen skall skydda den som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd och till följd härav inte kan värna sin sexuella integritet. Sexuella handlingar som inte innebär ett angrepp på den sexuella integriteten är inte otillbörliga' (Kommentaren till brottsbalken 1-12; Holmqvist m.fl., avsnitt 6:12).

Enligt vad som framgår av utredningen är S.E. en tystlåten och tillbakadragen kvinna som har svårt att umgås med främlingar. N-E.B., som är endast ytligt bekant med S.E., har bjudit upp henne i sin lägenhet och där genomfört en med samlag jämförlig handling med henne i en för henne helt främmande miljö. Även om S.E. tidigare haft pojkvän är det tydligt att hon inte är särskilt sexuellt erfaren. Inte minst S.E:s omedelbara reaktion efter att handlingen utförts ger vid handen att hon på grund av sin psykiska störning blev ställd av situationen och inte hade förmåga att värja sig. Vid en samlad bedömning av vad som sålunda och i övrigt framkommit finner jag att N-E.B. måste anses ha genomfört den med samlag jämförliga sexuella handlingen genom att otillbörligt utnyttja att S.E. på grund av psykisk störning befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Han skall därför dömas för våldtäkt i enlighet med den alternativa gärningsbeskrivningen.

Vad sedan gäller frågan om brottet med hänsyn till omständigheterna vid brottet kan anses som mindre grovt gör jag följande överväganden.

N-E.B. har inte genomfört ett fullbordat samlag med S.E. Några förödmjukande eller förnedrande inslag har inte förekommit. Enligt S.E. avbröt N-E.B. sitt handlande genast när hon sa ifrån. Vid en helhetsbedömning av vad som sålunda och i övrigt framkommit finner jag att omständigheterna är sådana att brottet är att bedöma som mindre grovt.

Brottet är av sådan art att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Brottet har, enligt min mening ett straffvärde som motsvarar fängelse sex månader. Det saknas anledning att på grund av N-E.B:s ålder eller på annan grund sätta ned fängelsestraffets längd. Fängelsestraffet skall följaktligen bestämmas till sex månader.