Ekonomisk rättvisa i kärleksfulla relationer: Vem betalar vad i ett samboförhållande?

Jag observerar flera i denna tråd som antingen försvarar eller avfärdar vad jag uppfattar som sambons förhållningssätt att självklart utgå från att trådstartaren (TS) ensam finansierar hela fordonsägandet, och ändå på något vis, och ofta, önskar att nyttja fordonet. Baserat på min egen och liknande erfarenheter, misstänker jag även att sambon gärna vill ha skjuts till ärenden som TS inte är delaktig i. Min sambo beter sig ibland på ett likartat sätt och har dessutom nyligen erhållit körkort, fick övningsköra under ett halvårs tid utan att stå för bränslekostnaden, och har förmånen att ha ett fordon tillgängligt närhelst hon önskar, men vill ibland ändå få transport på sina egna villkor och anser det vara "olönsamt" att dela på utgifterna när frågan kommer på tal. Ett rent av oschysst tillvägagångssätt att ta för givet att ens partner ska bära en större del av de kostnader man själv inte är villig att betala för, vilket beror på att man är van vid att mamma och pappa stod för dessa. Detta är anmärkningsvärt vanligt bland personer födda på åttiotalet och nittiotalet, vilket är märkligt då de idag närmar sig fyrtio års ålder, ofta med barn i bilden, vilket är ännu mer bekymmersamt eftersom det sänder snedvridna signaler till avkomman. Det är dessutom utmanande och irriterande att ha en gemensam ekonomi med en sådan individ, eftersom min karriär och min hårt intjänade inkomst blir avgörande för familjens välstånd, medan sambon lugnt sitter stilla i båten och är nöjd med att "familjen tjänar bra". Detta är anledningen till att jag förespråkar en procentuell gemensam ekonomi baserad på inkomst. En part ska inte behöva dra hela lasset ensam. Ursäkta mitt utbrott, men det provocerar mig enormt när vi tar varandra för givet i våra parförhållanden. En sådan attityd skulle garanterat förstöra en vänskapsrelation och borde även kunna omintetgöra en kärleksrelation.

Om din sambo är ovillig att betala, bör hon heller inte ha befogenhet att bestämma över resor, stopp, etcetera.

En aspekt jag reagerar på är att samtliga som har yttrat sig om boendesituationen konsekvent har nyttjat begreppet "hyra", vilket skaver. Trådstartaren äger en bostadsrätt, och där förekommer ingen hyra i traditionell bemärkelse, utan snarare en avgift till den berörda bostadsrättsföreningen. Denna avgift utgör oftast den mindre kostnaden, och utöver den tillkommer ränta på lån och amortering, förutom alla övriga fasta avgifter. Stämmer det att sambon i detta specifika fall endast betalar halva avgiften och inget därutöver? Om sambon i detta läge inte heller vill bidra till något mer, inte ens för bilen, ringer mina varningsklockor rejält. Detta är förutsatt den information som har delgivits i tråden. Med hänsyn till detta skulle jag innerligt rekommendera ett samboavtal för att minimera risken att förlora halva bostaden vid en eventuell framtida separation.

Din sambo tycks ha en mycket otillfredsställande inställning till kostnader och pengar, verkar det som, om hon vägrar att dela på så mycket. Min egen sambo ifrågasatte varför hon skulle betala hälften av elkostnaden om jag kontinuerligt körde min bil till jobbet och att elförbrukningen blev ganska stor enbart på grund av fordonet. Men efter endast någon minuts beräkning visade det sig att hon kom undan synnerligen lindrigt och har därefter inte nämnt ett ord om saken. På samma sätt har jag sagt gällande bolån att det handlar om så pass obetydliga summor i amortering att jag enkelt skulle kunna lösa ut henne om tio år, då det rör sig om ett hus på landet, och räntan får man ju helt enkelt betrakta som en form av hyra. Jag skulle föreslå att du sätter upp en kalkyl över vad bilen kostar årligen, för att åtminstone kunna presentera dess verkliga kostnad, och sedan sätta detta i relation till hur ni använder bilen gemensamt. Detta skulle gynna er båda även framöver, för det kommer alltid att finnas något du irriterar dig på, och det skapar inte en sund relation.

En sak jag reagerar på är att alla som skrivit kring boendet konsekvent använt sig av frasen 'hyra' vilket skaver. TS äger en bostadsrätt och där finns det ingen hyra, utan en avgift till föreningen i fråga. Det är oftast den lilla kostnaden och till den kommer ränta på lån och amortering, förutom alla fasta avgifter.

Man bör utgå från vad en marknadsmässig hyreskostnad för bostaden skulle uppgå till och halvera det beloppet. Att inkludera räntor och amorteringar med mera som kostnader i detta sammanhang blir missvisande, eftersom det rör sig om en finansiell investering som den ena parten har genomfört. Om man börjar dela på sådana poster måste man för balansens skull även dela på eventuell vinst eller förlust som uppstår, och det utgår jag ifrån att trådstartaren inte är intresserad av.

Det är ingen enkel uppgift att leva tillsammans med separerade ekonomier. Trots detta anser jag att både fordons- och boendekostnader är något man absolut måste bidra till om man nyttjar dem. En räntekostnad för ett boende är definitivt en sådan del. Att bidra till driftskostnaderna för bilen är en annan. Sedan kanske man kan fördela det på så vis att den som tjänar mer eller har ett uttalat intresse för något betalar en större andel. Om hon är ointresserad av bilar men ändå frekvent åker bil, och du är mycket intresserad av bilar och absolut vill ha en Tesla, ja då får du stå för en betydligt större del av kostnaden, eftersom du inte nöjer dig med ett standardfordon i femtiotusen-kronorsklassen. Hon bör dock villigt bidra till "funktionen" att kunna disponera ett fordon. Likaså med boende; om du önskar att bo på Strandvägen och hon hade varit nöjd med Nacka, då är det fullständigt rimligt att du betalar en betydligt större summa för ditt specialintresse, men hon bör ändå bidra till boendekostnaderna för motsvarande på en "normaldyr" plats.

Jag känner tyvärr till flera relationer där "inneboende" i ett parförhållande har kommit undan mycket billigt och kunnat glida på en räkmacka, medan den part som äger boende, bil och andra tillgångar fått dra det tunga lasset. Bilar och boende är kostsamma, särskilt idag med höga elräkningar och räntekostnader. Då får man inte försumma att räkna upp dessa kostnader så att ingen i relationen smiter undan. Detta handlar inte om millimeterrättvisa, utan om att man ska samarbeta på ett rimligt sätt.

/

Men om ni har 50-50 så är det ju lättare, så länge ni inte gifter er… Gifter ni er delar ni på exakt allt, även din farfars guldklocka som du ärvde av honom och som är extremt viktigt för dig…

Det är jag med på, äktenskap är en helt annan sak i min värld. Utan specifikt avtal där är allt fördelat femtio procent var (inklusive konton med ISK och liknande sparformer). Gällande sambor är det enbart det som förvärvats eller används (oberoende av vem som köpte det) för gemensamt bruk som räknas. I ditt exempel kommer väl inte en guldklocka från din farfar att inkluderas, såvida inte du och din sambo använder klockan växelvis med rotation (det vill säga gemensamt).

Jag anser att man har frihet att fördela utgifterna som man önskar, men det underliggande problemet här tycks vara att förhandlingen bedrivs i en anda av snålhet snarare än i en anda av generositet. Jag skulle hellre se att trådstartaren föreslog att sambon enbart betalade halva bensinkostnaden, och att sambon istället föreslog att dela hela bilkostnaden jämnt, plus lite dricks för att trådstartaren agerar chaufför.

Guldklockan var ju ett belysande exempel på vad som inträffar om man ingår äktenskap. Bostaden gäller om man är sambor. Men nog om detta.

Sunt …

Ja, det är det väl?

Istället för att tvista om triviala detaljer, outsourcar man problemet.

-

Det är av yttersta vikt med incitamentstrukturer inom parförhållanden. Mycket viktigare än vad folk tenderar att uppfatta. Uppenbarligen känner sig trådstartaren orättvist behandlad och verkar bli (något) utnyttjad av sin partner.

Räntan har ju ingen koppling till en eventuell vinst, men hans lån och kontantinsats bidrar till att avgiften blir betydligt lägre än vad en hyra för en motsvarande bostad skulle ha varit. Jämför om det vore ett hus med räntekostnader på sextusen kronor i månaden, och ingen avgift alls. Ska hon då bo helt kostnadsfritt där enbart för att han eventuellt gör en vinst i framtiden? Att kräva amortering är däremot inte rimligt, men definitivt en del av räntekostnaderna.

Räntan har ju inte med vinsten att göra, men hans lån/insats gör ju att avgiften blir mycket lägre än vad en hyra för motsvarande boende skulle bli.

Det har vi ingen information om; vederbörande kan ha gjort en framgångsrik eller mindre lyckad affär, lånat avsevärt eller marginellt, till hög eller låg ränta, och så vidare. Detta är ekonomiska beslut som denne fattade innan sambon flyttade in. Så egentligen är ovanstående kostnader irrelevant, eftersom sambon inte har varit delaktig i de ekonomiska besluten. Det enda förnuftiga är därmed att undersöka vad hyresnivåerna är för en lägenhet av motsvarande storlek i området och dela den summan på hälften. Sedan kan man välja att vara generös och ta ut en lägre hyra eller snål och begära en högre hyra; detta är personliga val, och om det inte passar, kan sambon välja att inte bo där, för då kanske man helt enkelt inte passar ihop.

Nu börjar diskussionen divergera åt alla tänkbara håll. Men om jag enbart fokuserar på din ursprungliga fråga, som rör bilen och dess kostnader, anser jag att du bör förenkla situationen betydligt.

Fordonet är ditt arbetsredskap och hjälpmedel för att pendla till och från din arbetsplats samt för andra arbetsrelaterade syften. Utöver detta är fordonet parkerat. Ni upphör helt enkelt att nyttja fordonet tillsammans. Hon ska inte behöva stå för kostnaderna gällande din bil om hon inte vill det. Men i så fall ska ni heller inte använda den för andra, privata, ändamål.

Om ni ska handla mat, ja då får ni promenera till den lokala livsmedelsbutiken eller ta bussen. Om ni planerar en långresa, då hyr ni en bil eller köper tåg-/flygbiljetter som ni delar lika på, tänker jag. Om ni ska på fest eller middag, då blir det en taxi eller Uber som ni återigen delar på. Du skulle förstås kunna be henne att ensam åka med buss/tåg/flyg/Uber i alla ovanstående scenarier och att du sedan möter upp henne på plats, då du färdas i din bil, men jag misstänker att det kan skapa mer problem om du framlägger det på det sättet. Istället bör ni solidariskt upphöra att använda den privat och få klara er fram utan bil.

Fortsätt agera på detta vis tills ni kan enas om förmånen att kunna nyttja din arbetsbil för privata resor, och hur ni kan fördela dess kostnader. Ni skulle även kunna anskaffa/leasa/månadshyra ett andra fordon för privata ärenden, där kostnaden fördelas gemensamt.

Det är ytterst skönt att min hustru och jag sammanslog vår ekonomi omedelbart när vi flyttade samman för cirka fyrtio år sedan. Vi har praktiskt taget helt sluppit tjafs och konflikter. Detta beror sannolikt främst på liknande åsikter och ett ointresse för kostsamma "prylar". Det vore mycket obehagligt att ha denna typ av ihållande friktion. Så här skulle jag resonera om jag flyttade ihop och inte önskade en sammanslagen ekonomi. Uppgiften att transportera människor och föremål från punkt A till punkt B på ett säkert och effektivt sätt bör förstås delas på ett förnuftigt vis om man drar nytta av fordonet. MEN, den transportuppgiften löses utmärkt väl, om än inte så ståndsmässigt, av exempelvis en äldre Toyota för säg femtiotusen SEK. Kostnaderna för det fordon många väljer att inneha istället, av "vill-ha-skäl", överstiger ofta kraftigt den blygsamma kostnaden för "Toyotan". Denna merkostnad bör fördelas baserat på huruvida man anser den vara förnuftig eller inte. Om den ena parten önskar en dyr, fin bil och den andra inte bryr sig, bör kostnadsfördelningen anpassas därefter. Sjuttio/trettio kan säkert vara rättvist ganska ofta, och sjuttiofem/tjugofem i mer extrema situationer. Vi kör mestadels fordon som är äldre än tretton år, då ingen av oss vill lägga stora summor på nyare bilar, räntor, försäkringar, värdeminskning och dyr service. Vi har två bilar, men den ena fungerar mest som en "reservbil" som används sparsamt. Detta resonemang kan rimligen tillämpas på många typer av utgifter. Den som önskar den välhängda biffen och ekologiska produkter bör rimligen bidra lite mer än den som lika gärna äter kotlettputs köpt till extrapris eller lågprisskinka på mackan.

Hej! Jag har en fråga som jag gärna vill ha feedback på. Jag har en bil som jag köpt själv innan jag träffa min sambo. Min sambo har inte något körkort så hon kan inte köra bilen själv. Dock ska hon börja övningsköra. Eftersom vi är två personer nu som utnyttjar min bil tycker jag att hon ska börja stå för bilens utgifter. Hittills har hon betalat för bensin. Jag skulle vilja att hon börjar betala för försäkring, skatt, service, reperationer, däck osv. Jag har ett jobb som jag måste ha bilen till, åker dit ca 3ggr i veckan och det är 17km dit. Sambon tycker inte hon ska behöva betala något för bilen förutom bensin ibland när hon åker med.
Dock används bilen väldigt mycket gemensamt, bilsemester till Norge, vi åker mycket till andra städer för shopping, bio, restaurangbesök, när vi handlar mat, när vi åker till familj/vänner, utflykter på sommaren, skidresor till sälen osv. Ibland skjutsar jag även henne till jobbet.

Vad tycker ni? Vad är rätt/fel? Är jag snål som vill att hon ska börja betala för bilen? Ska man dela lika? Ska jag stå för allt? Eller ska man dela ex 60/40 för att jag använder bilen mer?

(Hon slipper bilens värdeminskning och slipper även köpa in sig på bilen) räcker inte det?

Jag testade GPT4 och var tvungen att se vilka råd den skulle ge dig.

Ja, det är absolut en god idé att utgå från en motsvarande kostnad för en hyra; det var faktiskt en del av min poäng. Räntekostnaderna täcker ju upp mellanskillnaden mellan vad en hyra kostar och vad avgiften är (ungefär, det beror förstås lite på hur stort lån man har). I praktiken är det ju samma sak oavsett om man kallar det halva räntan eller halva motsvarande hyra (hyran blir troligen dyrare); poängen är att om hon bor där, måste hon också stå för en större del av kostnaderna än vad hon gör för närvarande.

Vi kör >13 år gamla bilar för det mesta då ingen av oss vill lägga mycket pengar på nyare bil , räntor. försäkring och värdeminskning och dyr service. Vi har två bilar men den ena är mest 'reservbil' som körs lite.

Det är glädjande att höra att man inte är den ende som kör ett något äldre fordon. Vår ena bil är för närvarande cirka sexton år gammal. Men det är ju då tydligt en "andra bil" som numera körs ungefär femhundra mil om året. Familjebilen är cirka åtta år gammal (den var tre år när vi förvärvade den).

Om man ska beräkna rättvist på det viset, får man beräkna kapitalkostnaden för bostadsrätten. Räntan man skulle kunna erhålla på ett sparkonto för lägenhetens värde kan ju vara en rimlig utgångspunkt. Det vill säga, man lånar ut halva bostadsrättens värde till sambon till sparkontoränta.

Har ni en fullständig överblick över tillvarons alla dimensioner?

När jag sammanbodde med Angela Merkel delade vi utgifterna lika, men när jag levde med Scarlett Johansson stod jag för den övervägande delen. Prissättningen sker på flertalet sätt. Elefanten i rummet, så att säga.

Det är inte lätt att bo tillsammans med delad ekonomi.

Du menar väl uppdelad och inte gemensam när du skriver delad, är det korrekt?

Jag anser det vara ytterst okomplicerat att leva tillsammans med en uppdelad ekonomi. Vi har aldrig någon anledning att "tjafsa" om pengar, eftersom vi hanterar våra egna pengar som vi önskar. Det enda vi har gemensamt, ekonomiskt sett alltså, är att jag överlämnar min andel av boendekostnaderna i kontanter till min hustru när jag mottar lön. Detta fungerar utmärkt för oss. Jag förstår att det inte passar alla.