Smittskyddsförordningen och sexuella kontakter

Information om sexuellt överförbara sjukdomar

Sexuell välmåendeRFSLFoto: Caique Silvero

På denna sida kan du utforska mer ingående information angående åtskilliga könssjukdomar, däribland klamydia, gonorré, syfilis, herpes, hepatiter samt HPV (humant papillomvirus). Vi klargör hur de kan överföras emellan individer och hur eventuella undersökningar samt behandlingsmetoder fortgår. Längre ned på denna sida hittar du dessutom summarisk information gällande bakteriell vaginos, urinvägsinfektioner och svampinfektioner - infektioner som emellertid inte räknas som sexuellt överförbara sjukdomar men som det likväl kan vara värdefullt att ha kunskap om.

I enlighet med smittskyddsförordningen har du en lagstadgad rätt att erhålla kostnadsfri testning och behandling för klamydia, gonorré, syfilis, hepatit och hiv. Om du drabbats av någon utav dessa könssjukdomar initieras en smittspårning, vilket specificeras som att du behöver redogöra för vilka personer du haft sexuella relationer med, för att lokalisera potentiella smittkällor samt för att förhindra vidare smittspridning. Du behöver därmed ange identiteten på de individer med vilka du haft samlag under de senaste månaderna, dock kommer dessa individer inte att informeras om vem som lämnat uppgifterna.

Könssjukdomar ökar risken för smittoöverföring av humant immunbristvirus och andra sexuellt överförbara infektioner; var noga med att regelbundet genomföra undersökningar!

Klamydia

Symtom

Klamydia är den vanligaste förekommande könssjukdomen inom Sveriges gränser. En klamydiainfektion framkallar sällan uppenbara symtom, och ungefär hälften av de individer som infekteras med klamydia observerar inte detta. Om du utvecklar märkbara symtom, kommer dessa att variera beroende på var infektionen lokaliseras. Om infektionen etableras i könsorganen, kan du uppleva flytningar och/eller smärta under urinering. I ändtarmen kan likaså flytningar förekomma. Klamydia i halsen kan orsaka symtom som liknar de som uppträder vid halsfluss, är svår att sprida och tenderar ofta att läka ut av sig själv.

Risk för smittoöverföring

Klamydia sprids lätt via kroppsvätskor och genom kontakt med slemhinnor. Slemhinnor återfinns på ollonet (penisens huvud), i slidan, i analområdet och i munnen, och således kan klamydia infektioner uppstå på dessa platser. Klamydia överförs enklast genom vaginalt och analt samlag, men även genom oralsex med penis. Sannolikheten för att överföra klamydia till halsen genom oralsex med fitta eller ändtarm är minimal, även utan skydd.

Det föreligger en obetydlig risk att klamydia kan överföras via händer eller sexleksaker mellan olika individers könsorgan och ändtarmar. Genom att undvika att överföra kroppsvätskor från en person till en annan - till exempel genom att noggrant tvätta händerna och använda en ny kondom på sexleksaker - kan denna risk reduceras markant.

Det mest effektiva skyddet mot smittoöverföring av klamydia innefattar användning av kondom och glidmedel, alternativt att avstå från penetrerande sexuella aktiviteter.

Provtagning

Provtagning bör utföras på de kroppsliga områden där du har utövat sexuell aktivitet. Prov för klamydia hos män tas vanligtvis via ett urinprov, medan det för individer med slida oftast kombineras med ett urinprov och ett prov som tas med en tops (bomullspinne) från slidans insida. Prover från halsen och ändtarmen tas likaledes med en tops. Själva provtagningen tar vanligtvis bara några sekunder.

Det krävs ungefär en vecka från det senaste sexuella interaktionen som innebar en risk för smittoöverföring, innan resultatet av ett klamydiatest kan anses vara tillförlitligt.

Det finns självtester som kan beställas över internet eller anskaffas på apotek. Med dessa självtester kan du enbart genomföra testning av könsorganen. Noggrant studera och följ de instruktioner som medföljer testet. Individer med penis lämnar in ett urinprov, medan individer med slida tar både ett urinprov och använder en tops för provtagning inuti slidan. Därefter skickas proverna till ett laboratorium för analys. Vid ett positivt provsvar är det nödvändigt att söka professionell vård för att erhålla behandling. Om testresultatet är negativt, kan klamydia fortfarande existera i halsen eller analområdet. Därför, om du har deltagit i oral- eller analsex, bör du besöka en testningsmottagning för ytterligare undersökning.

Behandling

Klamydia behandlas med en antibiotikakur som administreras i tablettform, normalt under nio dagar.

Viktigt att känna till

En pågående klamydiainfektion, även utan märkbara symtom, kan orsaka skador på äggledarna eller bitestiklarna, vilket kan komplicera möjligheten att bli gravid och öka risken för utomkvedshavandeskap (graviditet utanför livmodern).

LGV (Lymfogranuloma venereum)

Är en komplicerad variant av klamydia som kräver mer omfattande behandling. Den förekommer relativt sällan, men har blivit mer utbredd på senare tid, särskilt bland män som har sexuella relationer med män och som lever med humant immunbristvirus. Den sprids på samma sätt som vanlig klamydia, men kan, utöver de konventionella klamydiasymtomen, orsaka sår på könsorganen, i halsen eller ändtarmen, samt svullna lymfkörtlar, blödningar och magproblem. Trots detta kan den vara asymtomatisk och fortfarande överföras till andra. Om du testat positivt för klamydia och upplever ytterligare symtom, kan du diagnosticeras med LGV. Inkubationstiden för LGV är ofta lång, och det kan dröja upp till en månad innan svullna lymfkörtlar uppträder. Sår kan uppstå tidigare. LGV behandlas med dubbel antibiotikakur jämfört med konventionell klamydia.

Mykoplasma genitalium

Är en relativt ovanlig könssjukdom som liknar klamydia, ger liknande symtom och överförs på samma sätt. Om du upplever symtom som överensstämmer med klamydia men erhåller ett negativt testresultat för klamydia, kan du även genomgå testning för mykoplasma. Mykoplasma behandlas med antibiotika, men är inte inkluderat i smittskyddslagen.

Gonorré

Symtom

Gonorré tenderar att generera symtom oftare än klamydia, även om inte alla som smittas med gonorré upplever några symtom. Symtomen uppträder vanligtvis inom en vecka. De mest förekommande symtomen är flytningar från urinröret och en brännande känsla vid urinering. Infektion i ändtarmen kan framkalla smärta och blödningar. Gonorré i halsen uppmärksammas sällan.

Risk för smittoöverföring

Infektionen sprids via kontakt med slemhinnor och genom utbyte av kroppsvätskor, och den kan sätta sig i könsorganen, ändtarmen, ögonen eller halsen. Gonorré överförs mest effektivt vid vaginalt och analt samlag.

Säkrare sexuella aktiviteter

Det mest effektiva sättet att minimera risken för överföring är att använda kondom vid anal- och vaginalsex, eller att välja andra former av sex än penetrerande samlag. Gonorré kan även spridas via oralsex med penis, och för att minska den risken kan en kondom användas. Både den som utför oralsex och den som mottar det löper risk att infekteras med gonorré.

Provtagning

Prov för gonorré tas med tops i svalget, urinröret, livmoderhalsen, analen och på insidan av ögonlocket, beroende på var infektionen kan ha uppstått. Gonorré i urinröret kan även testas med urinprov, vilket är enklare än topsprov som kan upplevas som smärtsamt i urinröret. Om urinprovet indikerar förekomst av gonorré i urinröret, måste det kompletteras med ett topstest för att fastställa vilken typ av gonorré det rör sig om och för att kunna initiera rätt behandling.

Män som har sexuella relationer med män har oftare gonorré i halsen eller analen, vilket understryker vikten av testning i dessa områden.

Det krävs ungefär en vecka från det senaste sexuella interaktionen som innebar en risk för smittoöverföring, innan ett gonorrétest kan ge ett tillförlitligt resultat.

Behandling

Gonorré behandlas antingen med en intramuskulär injektion av en engångsdos av antibiotika, oftast i lår eller skinka, eller med tabletter. Behandlingen kan variera något beroende på var bakterien befinner sig i kroppen och om bakterien uppvisar resistens mot vissa typer av läkemedel. Antibiotikaresistent gonorré är ett växande problem, och därför genomförs alltid en uppföljning för att säkerställa att behandlingen har varit effektiv.

Syfilis

Syfilis är en allvarlig bakteriell sjukdom som nästan hade försvunnit från Sverige under en lång tid. Under de senaste åren har dock antalet syfilisfall ökat, särskilt bland män som har sexuella relationer med män, även om sjukdomen fortfarande är relativt sällsynt.

Under 2022 rapporterades 537 fall av syfilis i Sverige, de flesta bland män som har sexuella relationer med män.

Symtom

Syfilis utvecklas genom olika stadier. Det första stadiet varar mellan tre veckor och tre månader. Under denna period kan ett kraterliknande sår som inte orsakar smärta och har hårda kanter uppträda på platsen där syfilisbakterien trängde in i kroppen. Såret kan vara lokaliserat på ett ställe som är svårt att inspektera, som i analslemhinnan. Svullna lymfkörtlar är vanligt. Såret läker ofta av sig självt inom fyra till åtta veckor, oavsett om behandling har erhållits eller inte.

Efter sju till tio veckor inträder det andra stadiet av syfilisinfektionen. Då utvecklar patienten ofta feber, svullna lymfkörtlar och hudutslag över hela kroppen. Symtomen kan variera betydligt och imitera många andra sjukdomar. Vissa individer upplever inga symtom alls eller så lindriga besvär att de inte uppmärksammas.

Om syfilis inte upptäcks och behandlas kan det efter några år övergå till det tredje stadiet, vilket i värsta fall kan leda till permanenta skador på nervsystemet och kroppens inre organ.

Risk för smittoöverföring

Syfilis överförs oftast genom kontakt mellan slemhinnor, men infektionen kan också överföras genom enbart hudkontakt på områden med utslag orsakade av syfilisbakterien. Överföringen sker lätt vid anal- och vaginalsex utan kondom och vid oralsex med penis, slida eller anal. Risken att sprida syfilis vidare är störst i början av en infektion. Med tiden minskar överföringsrisken. Syfilis är en systemisk infektion, vilket betyder att infektionen finns i hela kroppen.

Säkrare sexuella aktiviteter

Ett effektivt sätt att minska risken för överföring är att använda kondom. Eftersom syfilis har hög överföringsrisk i början av infektionen, är risken stor att du kan infekteras med syfilis genom andra typer av sexuell aktivitet eller nära kontakt. Därför är det viktigt att genomgå regelbunden testning, särskilt om du tillhör gruppen män som har sexuella relationer med män, så att en syfilisinfektion kan upptäckas och behandlas i tid.

Provtagning

Syfilistest utförs främst genom blodprov, men ett test med tops kan också tas från det initiala såret om det finns ett sådant. Blodprov kan tas från armvecket eller genom ett litet stick i fingret.

Det kan ta upp till tolv veckor efter det senaste riskfyllda tillfället innan du kan få ett säkert svar på ett syfilistest.

Behandling

Syfilis kan botas med antibiotika. Vanligtvis ges penicillin genom en spruta i låret eller skinkan vid två tillfällen med en veckas mellanrum. Beroende på hur långt infektionen har fortskridit och om du är allergisk mot penicillin, finns det även andra behandlingsalternativ.

Herpes

Herpes är ett virus som infekterar nervbanorna i kroppen. Herpes är vanligt, och en stor del av befolkningen bär på viruset, men inte alla upplever symtom. När man har herpesblåsor ökar risken för överföring av andra könssjukdomar och humant immunbristvirus.

Symtom

Det vanligaste symptomet är att man utvecklar blåsor runt munnen eller på könsorganen. Blåsorna är inte farliga, men de kan vara smärtsamma och besvärliga. Vanligtvis uppträder blåsorna i skov, vilket innebär att man utvecklar blåsor som försvinner och sedan är symptomfri en tid innan nya blåsor uppträder. Mellan skoven vilar viruset i nerverna i slemhinnorna. Blåsorna kan uppträda ofta eller sällan, och vissa individer får aldrig några blåsor eller bara vid något enstaka tillfälle. Hos många uppträder blåsorna oftast när man är förkyld, stressad eller har nedsatt immunförsvar.

Ibland kan personer som smittas med herpes uppleva en primärinfektion som orsakar sjukdom med feber, smärta och svullna lymfkörtlar. Följande skov tenderar att vara mildare. I sällsynta fall kan viruset angripa även andra delar av kroppen, vilket kräver annan vård och behandling.

Risk för smittoöverföring

Herpes överförs genom kontakt mellan slemhinnor, slemhinna och hud samt via saliv och andra kroppsvätskor. Herpes kan överföras även när du inte har några blåsor, men risken är mindre då. Utslagen uppträder oftast på och runt könsorganen, analen och/eller munnen, på eller nära gränsen mellan slemhinna och vanlig hud.

Om du har ett herpesskov när du ska föda barn kan herpes överföras till barnet, och därför är det bra att diskutera med sin barnmorska under graviditeten om man har herpes.

Säkrare sexuella aktiviteter

Det viktigaste sättet att minimera risken för att herpesviruset överförs är att undvika att den infekterade slemhinnan kommer i kontakt med andra slemhinnor när du har eller känner att du håller på att utveckla blåsor. Innan blåsorna bryter ut brukar man känna att det sticker eller kliar där de senare dyker upp. Undvik till exempel att ge oralsex när du har munsår. Kondom vid anal- och vaginalsex minskar överföringsrisken.

Provtagning

För att avgöra om någon har herpes inspekterar man efter förekomsten av blåsor. Därför är det bäst att besöka en testningsmottagning när du har blåsor. Det är också möjligt att testa för antikroppar i blodet, men det görs sällan. Tiden från sexuell kontakt till dess att man upptäcker att man har herpes är mellan två och 20 dagar.

Herpes är en livslång infektion, och skov med blåsor kommer och går.

Behandling

Herpesblåsor kan behandlas med virusdämpande salva, och för de som har stora problem med återkommande skov med blåsor finns även virusdämpande tabletter.

Hepatit

Symtom

Ibland kan huden och ögonvitorna bli gula vid en hepatitinfektion, men det är inte alltid fallet. Andra symtom kan inkludera feber, trötthet och illamående.

Hepatit, även känt som gulsot, är en familj av virus. Hepatit förekommer i flera olika varianter. Hepatit A, B och C är de vanligaste. De olika typerna av hepatit överförs på olika sätt, och de är olika lätta att få.

Testning för hepatit utförs via blodprov.

Hepatit A

Hepatit A överförs via avföring och kan i vissa fall överföras genom sexuella aktiviteter, till exempel oralsex i och kring analen (rimming), men vanligast är att det överförs genom förorenad mat och vatten, och därför räknas det oftast inte som en könssjukdom. Det finns vaccin mot hepatit A. Hepatit A läker oftast ut av sig själv inom tre månader, och ingen specifik behandling sätts in. Om du en gång har haft hepatit A är du immun mot hepatit A resten av livet. Infektionen är särskilt vanlig bland män som har sexuella relationer med män, och om du tillhör den gruppen är det bra att vaccinera sig. Efter två sprutor med cirka sex månaders mellanrum har kroppen ett skydd mot hepatit A i 30 år.

Hepatit B

Hepatit B överförs via blod eller vid sexuella aktiviteter på samma sätt som humant immunbristvirus. Hepatit B leder till en infektion i levern. Om du har hepatit B finns viruset i hela kroppen, i blod, sperma och lubrikation. Det mest effektiva sättet att minska risken för överföring av hepatit B är att använda kondom vid vaginal- och analsex och att undvika sperma i munnen. Du kan även använda kondom vid oralsex för att minska risken ytterligare. Precis som för hepatit A finns det vaccin även mot hepatit B.

Ungefär hälften av alla som smittas med hepatit B får inga symtom. De vanligaste symtomen är illamående, diarré, kräkningar och magsmärtor. Du kan också få ont i muskler och leder. Efter ett tag kan urinen bli mörkare, avföringen ljusare och huden och ögonvitorna kan bli gula. Hepatit B läker oftast ut av sig självt, men cirka fem procent utvecklar en kronisk leverinflammation, vilket kan leda till levercancer. Om du en gång har haft hepatit B som läkt ut är du immun mot hepatit B resten av livet.

Män som har sexuella relationer med män får vaccin mot Hepatit B kostnadsfritt.

Vaccination innebär att du får tre sprutor med en tid mellan dem för att få fullt skydd. Det finns ett kombinationsvaccin som skyddar mot både hepatit A och B. Mer information om och tillgång till vaccination mot hepatit A och B kan du få hos en vårdcentral eller vaccinationsmottagning. Alla barn som föds i Sverige vaccineras mot hepatit B inom det allmänna vaccinationsprogrammet. Man måste dock ta påfyllningsdoser för att skyddet ska vara fullständigt.

Hepatit C

Hepatit C överförs via blod, exempelvis om du delar sprutor med andra. Hepatit C kan också överföras sexuellt, men risken är liten.

Hepatit C ger oftast inga symtom. Vid akut hepatit C kan du få gulfärgad hud, illamående och magsmärtor. Ungefär hälften av alla fall av hepatit C leder till kronisk leverinflammation och kan leda till skrumplever och levercancer.

Det finns effektiv behandling mot hepatit C. Kostnaderna för läkemedlen är dock höga, och alla patienter med hepatit C får inte tillgång till behandling.

HPV (humant papillomvirus)

HPV förekommer i många varianter och är vanligt förekommande. Många typer av humant papillomvirus läker ut av sig självt utan att lämna några spår efter sig. En majoritet av alla med ett aktivt sexliv kommer någon gång i livet att infekteras med HPV. Vissa typer av HPV kan leda till könsvårtor, som också kallas kondylom.

HPV kan ge cellförändringar som kan leda till livmoderhalscancer, peniscancer och cancer i analen.

Symtom

Humant papillomvirus överförs vid sexuell kontakt och kroppskontakt. Det finns över 150 olika sorters HPV, och cirka 30 av dem kan infektera könsorganen, analen och halsmandlarna. Om du utvecklar kondylom och har penis brukar vårtorna sitta på förhuden, ollonet eller skaftet, men de kan också finnas i urinrörsmynningen. Om du har slida kan vårtor sitta på blygdläpparna, omkring urinröret och i slidöppningen. De kan också sitta längre in i slidan och på livmodertappen, och då kan de vara svåra att upptäcka. Du kan även få kondylom i och runt analen. HPV kan också överföras till munnen och halsen. Vårtorna kan göra ont, men oftast känner du inte av dem.

De flesta typerna av HPV-virus ger inga synliga vårtor. Dessa typer av HPV kan orsaka cellförändringar på och i livmoderhalsen, i analen och i halsen, som i förlängningen kan leda till cancer.

Säkrare sexuella aktiviteter

För att minimera risken för överföring av HPV är det bra att använda kondom vid anala och vaginala samlag. Om du har synliga kondylomvårtor bör du undvika att ha sex där partnern kommer i kontakt med vårtorna. Det är dock svårt att minska risken för överföring av HPV.

Provtagning

För det mesta sker testning för HPV genom att man tittar efter eventuella vårtor. HPV som inte ger kondylom är svåra att testa för. Däremot kallas alla som har kvinnligt personnummer och är mellan 23 och 60 år regelbundet på cellprovtagning. Cellprov innebär att man tar ett prov med en liten borste från livmodertappen längst in i slidan som sedan analyseras för att man ska kunna upptäcka och behandla eventuella cellförändringar i tid innan de utvecklas till cancer.

Behandling

Kondylomvårtor försvinner vanligen av sig själva efter några månader och behöver oftast inte behandlas. Om de orsakar besvär kan man ibland behandla dem med en lösning eller kräm som stryks på vårtorna. Vårtorna kan också tas bort på kirurgisk väg.

Bra att veta

Det finns vaccin mot de HPV-typer som kan ge cellförändringar och de som orsakar kondylom. Vaccin erbjuds sedan 2020 alla barn i årskurs 5 inom det allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Vaccinet är mest effektivt om du får det innan du börjar ha sex med andra.

HPV-virus kan överföras från slida till slida. Därför är det viktigt att alla med slida, även de som aldrig har haft sex med personer med penis, går på regelbundna cellprovskontroller. Om du har slida men är juridiskt man får du inte kallelser till cellprovtagning, och du måste därför själv komma ihåg att boka tid för detta.

Humant immunbristvirus är enligt smittskyddslagstiftningen (SFS 2004:168) en allmänfarlig åkomma. Allmänfarliga sjukdomar definieras i lagtexten som överförbara sjukdomar vilka eventuellt kan vara livshotande, medföra kronisk sjukdom eller svårt lidande, eller ha andra allvarliga konsekvenser. Dessutom finns möjlighet att förhindra spridning av infektionen via åtgärder riktade mot den smittade individen.

Att hiv klassificeras som en allmänfarlig sjukdom i enlighet med smittskyddslagen medför skyldigheter för både vårdgivare och patienter.

Skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal

Skyldigheter för patienten:

Testning

Enligt bestämmelserna i smittskyddslagen är varje individ skyldig att genomgå provtagning om personen ifråga vet eller har skäl att misstänka att hen bär på humant immunbristvirus eller annan allmänfarlig sjukdom. Grund för att anta eller misstänka infektion inkluderar exempelvis:

I samtliga dessa situationer är individen skyldig att omedelbart genomgå provtagning (3 kap. 1 § SmL). Om detta ej genomförs, eller om mottagningen som utför smittspårningen inte får vetskap om att den kontaktade genomgått provtagning, har mottagningen en skyldighet att rapportera detta till smittskyddsläkaren. Om patienten således erhåller information, exempelvis från en infektionsmottagning, om att hen namngivits som kontakt i en smittspårning och undviker provtagning, kommer denna person att anmälas till smittskyddsläkaren i Region Stockholm.

Smittskyddsläkaren ska, när anmälan inkommit om utebliven provtagning angående humant immunbristvirus, guida personen till vårdgivare för humant immunbristvirus testning. Detta genomför smittskyddsläkaren genom brev, telefonsamtal, och vid behov genom hembesök. Om individen, trots uppmaningar från smittskyddsläkaren, underlåter att genomgå provtagning, kan smittskyddsläkaren, som en sista utväg, ansöka om tvångsundersökning hos förvaltningsrätten (3 kap. 2 § SmL).

Föreskrifter som patienten är skyldig att följa innan behandlande läkare anser att individen har en välfungerande humant immunbristvirus behandling

Den individ som bär på eller misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom ska erhålla föreskrifter av sin behandlande läkare med syfte att förhindra spridning av smitta (4 kap. 2 § SmL).

Föreskrifterna kan innebära att individen måste återvända på återbesök till sin behandlande läkare, måste tillämpa säkert sex, det vill säga att använda kondom och informera sin partner vid sexuell interaktion. Föreskrifterna ska dokumenteras i individens journal och ges till individen i skriftlig form, men bör även meddelas muntligt.

Om patienten ignorerar de föreskrifter hen erhållit kan en anmälan göras till smittskyddsläkaren av behandlande läkare.

Föreskrifter vid välfungerande humant immunbristvirus behandling

När patientens behandlande läkare anser att individen har en välfungerande behandling mot humant immunbristvirus ska vissa föreskrifter tas bort. Grunden till detta är att välfungerande behandling bedöms, baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet, som smittfri vid sexuellt umgänge. Föreskrifterna som kan avlägsnas är kravet på att informera vid sexuellt umgänge, kravet på att använda skydd vid sexuellt umgänge samt kravet på informationsplikt vid vård- och tandläkarbesök. Observera dock att informationsplikten till vårdpersonal kvarstår vid mer omfattande ingrepp, såsom operationer. Behandlande läkare ska meddela patienten om föreskrifternas innehåll. Patienten har möjlighet att få de föreskrifter hen erhållit från sin behandlande läkare granskade av smittskyddsläkaren, och ska informeras om detta av behandlande läkare.

Smittspårning / partnerspårning

Smittspårning är ett betydelsefullt verktyg för att förhindra samt begränsa spridningen av humant immunbristvirus. Behandlande läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal med särskild kompetens inom smittspårning har en skyldighet att genomföra smittspårning med individ som har humant immunbristvirus.

På samma sätt som en läkare har skyldighet att utföra en smittspårning har en patient med humant immunbristvirus en skyldighet att delta i en smittspårning (3 kap. 4 § SmL). Syftet är att individen ska uppge de kontakter hen haft under en specificerad tidsperiod. Dessa ska sedan erbjudas provtagning, vilket kan leda till tidig upptäckt och minskad risk för komplikationer. All data som patienten lämnar till smittspåraren skyddas av hälso- och sjukvårdssekretessen, vilken är mycket sträng (25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen). Ingen av de individer som ingår i en smittspårning har möjlighet att få vetskap om vem som nämnt dem.

Fördjupning

Kontakt

Peter Gröön|Regionjurist, enhetschef

Kärlekshistoria

Det började med ett missförstånd. Anna hade felaktigt slagit in ett telefonnummer på en dejtingsajt, och istället för att matcha med en potentiell dejt, fick hon ett meddelande från Erik. Hans profilbild visade en man med ett snällt leende och en hund som liknade hennes egen.

De började chatta, och det visade sig snabbt att de hade mer gemensamt än bara hundar. De delade samma humor, passion för vandring och en djup kärlek till klassisk film. Efter några veckor bestämde de sig för att träffas på riktigt. Nervositeten var påtaglig, men så fort de såg varandra försvann den. Det var som om de redan kände varandra.

Under en sen kvällspromenad, stannade Erik plötsligt och vände sig mot Anna. Han tog hennes hand och sade: "Jag vet att det här kanske är tidigt, men jag har aldrig känt så här för någon." I Annas ögon såg han en spegelbild av sina egna känslor. Det var som om universum hade konspirerat för att få dem att mötas.

Idag, flera år senare, sitter Anna och Erik på verandan och tittar på solnedgången tillsammans med sina hundar. Det där missförståndet på dejtingsajten ledde till något mycket vackrare och mer meningsfullt än någon av dem någonsin kunnat föreställa sig. Ibland är det de oväntade mötena som leder oss till den sanna kärle