Den 21:a oktober 2021
Från en icke-namngiven skribent, grundat på personliga erfarenheter:
Denna skrift inrymmer berättelser om en sexuell kränkning
En sval höstkväll, efter att ha deltagit i en middagsbjudning, fann jag mig i samspråk med en man som jag tidigare stött på via gemensamma vänner. Därefter beslöt vi att jag skulle följa med honom hem till hans bostad. Vid ankomsten dit konsumerade vi varsin öl, för att sedan förflytta oss till sovplatsen. Vår intima stund inleddes, men den övergick inom kort till en situation radikalt avvikande från mina önskemål. Han roterade mig, avlägsnade den hårsnodd jag bar, lindade mitt hår tätt runt sin hand, och pressade därefter mitt huvud mot huvudkudden. Kraftfullt ryckte han mitt huvud bakåt, understödd av sitt fasta grepp om mitt hår, och upprätthöll denna position. Smärta uppstod omedelbart. En intensiv fruktan infann sig; en oro för att ytterligare fysisk skada skulle tillfogas mig. Han tvingade ned sina fingrar i min strupe, parallellt med att han omfamnade min hals. Högst av allt önskade jag att situationen skulle upphöra; han fortsatte emellertid med att tilldela slag mot både min bakdel och rygg. Jag hamnade i ett tillstånd av fullständig förlamning; när han avslutat sin handling, lade han sig ned och föreföll att falla i sömn. I det tysta, och med alla krafter för att undvika ett okontrollerat gråtutbrott, försökte jag finna mina tillhörigheter och bege mig från platsen. Han vaknade upp precis då jag befann mig i korridoren, och undrade vart min avsikt var att bege mig?
Mitt svar var att jag absolut var tvungen att återvända till mitt eget hem. Han påpekade att mitt omedelbara avlägsnande efter vår intima stund fick honom att uppleva sig som vedervärdig.
Efter denna händelse inträdde en chockreaktion hos mig; jag hade svårt att överblicka det inträffade. En känsla av skam och en tyngd av skuld infann sig, tanken på att jag hade samtyckt till sexuell aktivitet och inte motsatt mig när han åsamkade mig smärta, vilket fick mig att känna att ansvaret låg hos mig själv. Den faktiska sanningen, emellertid, var att jag hade blivit föremål för ett övergrepp. Jag är medveten om att liknande situationer har drabbat mina vänner; det har tyvärr kommit att betraktas som acceptabelt, och en betydande andel unga kvinnor uppfattar att det är godtagbart, och att man, även om det inte känns behagligt, bör tillåta och till och med uppskatta 'hård' intimitet. Trots detta är våld alltid våld, och det är lika fullt våld även under en sexuell akt. Följden av denna incident, då han med sådan kraft ryckte mitt huvud bakåt, resulterade i en whiplashskada i min halsregion.
Denna sorts normalisering grundar sig delvis i den typ av sexuella interaktioner som exponeras i åtskilliga pornografiska filmer. Min uppfattning var att det som skedde den aktuella kvällen syntes vara direkt hämtat från ett segment i en pornografisk produktion.
Under en lång tidsperiod upplevde jag en oerhörd skam, och jag ålade mig själv ansvaret. Vid ett senare tillfälle meddelade jag honom skriftligen att denna situation var oacceptabel, och att jag led svårt av det som inträffat. Hans respons var att han var omedveten om min aversion mot 'rå' sexuell aktivitet. Givetvis är det helt acceptabelt att inneha individuella preferenser, dock är detta något som bör diskuteras på förhand och utmynna i en gemensam överenskommelse.
Om identiska handlingar hade ägt rum utanför ramen för ett samlag, skulle de betraktas som misshandel av samtliga betraktare. När dylikt uppträder under intimitet, anser många istället att det är 'vedertaget', 'kvinnor uppskattar sådant'. Ett bestämt nej, och ytterligare ett nej - låt oss istället föra en dialog kring detta ämne sinsemellan och upphöra med att godkänna våld i sexuella sammanhang.
Under den sista delen av augusti år 2014 mottog familjen Måndroppe ett omvälvande besked, då deras endast tio månader gamla son, Juno, diagnostiserades med typ 1-diabetes. Vad som initialt startade som ett ordinärt besök på vårdcentralen kulminerade i en akut ambulansfärd till barnakutmottagningen belägen i Huddinge. För Emma, Junos mor, markerade denna nyhet upptakten till en fullständigt annorlunda livsresa.
– När diagnosen typ 1-diabetes fastställdes för honom, upplevde jag att mina tårar strömmade oavbrutet i veckor. Jag kände mig fullkomligt förkrossad och lyckades inte sova alls, eftersom sjuksköterskorna kontrollerade hans blodsockernivåer var trettionde minut under flera sammanhängande dygn. Jag förmådde knappt blunda innan en ny kontroll skulle utföras. Under dygnets ljusa timmar är man vaken och kan övervaka, men under natten önskar man innerst inne att kunna vila. Eftersom jag är helt ensamstående förälder med Juno, har jag följaktligen vakat över honom varje natt i mer än sex års tid, framhåller hon.
Att Juno insjuknade i typ 1-diabetes utgjorde en betungande erfarenhet för hela familjen, och för Emma visade det sig vara utmanande att lokalisera de mest lämpliga tekniska hjälpmedlen avsedda för hennes son.
- När hans sjukdom debuterade var han blott tio månader gammal. Kompetensen gällande spädbarn med typ 1-diabetes är synnerligen begränsad inom hälso- och sjukvården. Det är sällsynt att så få barn insjuknar vid så tidig ålder. Detta uppfattade jag som en betydande svårighet. Ibland ges intrycket att vissa hjälpmedel enbart förväntas fungera, men den uppfattningen delar jag inte. Behovsbilden skiljer sig åt beroende på om man är ett, tio eller hundra år gammal och lever med typ 1-diabetes, förklarar hon.
Den initiala perioden efter att diagnosen fastställdes var synnerligen krävande. En ständig angelägenhet rörande Junos blodsocker, följt av nätter utan sömn och en upplevd avsaknad av stöd från omgivande kretsar, har alla efterlämnat sina bestående intryck, redogör Emma.
– Vid tillfällen har tillvaron framstått som overklig. Det är betungande när man reflekterar över samtliga insulinpumpar och sensorer som kontinuerligt implanteras i den lilla kroppen. Emellanåt återkommer mina tankar till de otaliga sömnlösa nätter då han haft låga värden och jag inte förmått ge honom något över huvud taget, samt alla ambulansfärder och vistelser vid akutmottagningen, konstaterar hon.
Återblickarna av att nödvändigtvis behöva fixera och utföra stick på Juno när han var spädbarn har varit synnerligen utmanande att bearbeta. Slutligen fattade Emma beslutet att uppsöka professionellt stöd hos en psykolog för att diskutera sin sons typ 1-diabetes.
– Juno och jag etablerade kontakt med en specialist vid BUP, vars arbetsområde omfattar barn med kroniska åkommor. Under Junos tidiga barndom var jag tvungen att hålla honom fast vid ett flertal tillfällen varje dag, även nattetid, då vi saknade effektiva hjälpmedel. Trots att jag mådde genuint dåligt, var detta en nödvändig åtgärd för att säkra hans överlevnad. Vid deras granskning av vårt inbördes samspel konstaterades det att vi besitter en enastående relation, men jag som moder behövde erhålla den bekräftelsen. Det kändes som om jag tillfogade honom skada, och då vi upprätthåller en djup förbindelse, påverkas jag ytterst emotionellt av detta, uppger hon.
Vid två års ålder ställdes familjen inför ytterligare ett hinder, då Juno insjuknade i en allvarlig njuråkomma. Förutsättningarna bedömdes som mycket ogynnsamma, och det var osäkert huruvida han skulle överleva.
– Han drabbades av ett ytterligare hårt slag när han insjuknade i vad läkarna antog vara akut njursvikt. Vid det tillfället meddelade läkarkåren att situationen framstod som dyster, och att det skulle bli en utmaning för Juno att fortleva med sina befintliga njurar. Därefter skedde en mirakulös vändning. Alla Junos mätvärden förbättrades gradvis, blodkissningen upphörde, och läkarna kom då till slutsatsen att de hade fastställt en felaktig diagnos. I det ögonblicket började mina tankar formuleras: ”Vilken lättnad, diabetes är ju trots allt en åkomma man kan lära sig att leva med”, konstaterar hon.
– Junos äldre bror, Mio, som är elva år, har emellanåt hamnat i en något undanskymd position, eftersom han är medveten om att Junos åkomma kräver avsevärd uppmärksamhet. Trots detta har Mio en utmärkt överblick över sin yngre bror. Tidigare brukade han få ansvaret att kontrollera Junos blodsockernivåer när jag befann mig i vårt källargym för att träna. Han avläste värdet och sände det därefter till mig. När Juno är ovillig att byta sin pump, brukar Mio roa honom med upptåg för att återställa hans glädje. De har fyra års åldersskillnad, men deras förbindelse är särdeles nära, något som ofta noteras av många, berättar Emma.
I dagsläget är Juno sju år fyllda, och även om den genomgångna resan har varit lång och krävande, så befinner han sig i god kondition trots sin typ 1-diabetesdiagnos.
– Vi upprätthåller ett världens mest exemplariska samarbete, huvudsakligen för att vi påtvingas en nära relation till följd av hans typ 1-diabetes. Dessutom är det förståeligt att han emellanåt får emotionella utbrott och uppvisar ilska, exempelvis när han saknar ork att byta sin sensor eller insulinpump. Det är av yttersta vikt att samtliga känslor tillåts uttryckas, och då återstår det för en mor att helt enkelt härda ut, förklarar hon.
– I våra samtal observerar jag att han är en exceptionellt välmående sjuåring. Jag har svårt att begripa hur han kan agera på ett så pass ordinärt vis. Han uppvisar empati och är synnerligen omtänksam. Han är medveten om att hans typ 1-diabetes medför svårigheter även för mig, så han har faktiskt ställt frågan: ”Är det besvärligt, mamma?”, varpå jag svarade att det är mödosamt, men att vi ska sträva tillsammans. Han tycks inte bära på några men från de tillfällen då jag har behövt hålla honom fast, då han hävdar att han inte minns det. Ytterligare ett uttalande han frekvent gör är: ”Mamma, du är den bästa på att övervaka min diabetes och på att beräkna kolhydrater. Tack för allt du åstadkommer”, anför Emma.
Ålder: Sju år.
Sjukdomsdebut: Vid tio månaders ålder.
Intressen: Utöva fotboll, busa samt umgås med vänner.
Elin hade länge använt dejtingappar med blandade resultat. Oftast slutade det med tråkiga konversationer eller obekväma träffar. Men en kväll, när hon scrollade igenom profiler, fastnade hennes blick på Gustavs. Hans profilbild, tagen under en vandring i de svenska fjällen, signalerade äventyrlighet, och hans text om att älska 'en god kopp kaffe och djupa samtal' fångade hennes intresse. De matchade, och snart flöt meddelandena lätt mellan dem. Deras första dejt bestämdes till ett charmigt litet kafé på Södermalm i Stockholm, där den varma doften av nybryggt kaffe mötte dem.
Nervositeten var påtaglig i början, men den försvann snabbt när Elin och Gustav upptäckte hur enkelt de kunde prata. Samtalet rörde sig från barndomsminnen till drömmar om framtiden, och de fann en gemensam passion för naturen och långa promenader. Efter den första kaffedejten följde en rad möten: en lång vandring i Tyresta Nationalpark, en middag där de gemensamt lagade italiensk mat, och filmkvällar som sträckte sig långt in på natten. Varje möte förstärkte känslan av att de hade funnit något genuint.
En kylig hösthelg begav de sig till en liten, avlägsen stuga i Dalarna, omgiven av prunkande skog. Efter en dag fylld av svampjakt och frisk luft satt de framför en sprakande brasa. Gustav tittade på Elin, ögonen glittrande i skenet från elden, och med en stillsam röst sa han: "Jag har aldrig känt mig så hemma med någon." Elins hjärta gjorde ett glädjeskutt. Det var just den känslan hon själv burit på. I det ögonblicket visste de båda att detta var mer än bara en romans; det var början på något djupt och varaktigt.
Från den där stughelgen i Dalarna har Elin och Gustav fortsatt att bygga sin gemensamma framtid. De bor nu tillsammans i en mysig lägenhet i Göteborg, där de fortsätter att utforska nya matrecept och planerar sina nästa äventyr, vare sig det handlar om en weekendresa till Gotland eller en utmanande fjällvandring. Deras kärlekshistoria är ett levande bevis på att äkta förbindelser kan uppstå på de mest oväntade platser - ibland bara ett klick bort - och att öppenhet och delade värderingar är grunden för en varaktig relation.