Att vara ensam kan kännas tungt, men att dela en måltid med andra kan göra stor skillnad. Att spendera en stund runt ett bord och snacka lite smått och gott kan vara en avgörande faktor för ditt välbefinnande. I Upplands Väsby är dörrarna alltid öppna till Kompisbordet.
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-02-01
Himmel och Pannkaka, en restaurang belägen i Upplands Väsbys moderna centrum, norr om Stockholm, är en plats där SPF Seniorerna, i samarbete med andra pensionärsorganisationer och föreningen Vänner i Väsby, har etablerat ett Kompisbord. Här är alla som längtar efter sällskap välkomna att njuta av en lunch mellan klockan 11 och 13 under veckodagarna. Dessutom finns det alltid en volontär på plats.
- Det har blivit otroligt populärt, säger Anders Björendahl, som är bosatt i Upplands Väsby och aktiv inom både SPF Seniorernas Stockholmsdistrikt och KPR, det kommunala pensionärsrådet.
- Vi har diskuterat vikten av att hitta de som känner sig ensamma och hur man på bästa sätt bemöter dem. Om någon kommer hit och ingen pratar med dem, blir det ju inte så givande. Därför har vi alltid en volontär här som kan ta hand om de som kanske inte vågar närma sig de andra.
Under hösten har de även arrangerat middagar med underhållning vid tre olika tillfällen. Inbjudningar har bland annat skickats ut via hemtjänstpersonal.
- Det var fullsatt sist och våra gäster satt kvar länge vilket var väldigt trevligt, säger Anders.
Han anser att satsningarna mot ensamhet i Upplands Väsby har varit lyckosamma, vilket han tror beror på ett gott samarbete. Detta gäller både de olika pensionärsorganisationerna emellan, men även kommunen, församlingar och Vänner i Väsby.
När Anders och hans fru började engagera sig i kampen mot ensamhet, började de fundera över hur det såg ut i deras egen bekantskapskrets.
- Vi kom omedelbart på 29 personer i vår krets som lever ensamma och bestämde oss för att ringa ett samtal varje vecka till någon av dem. Det gör vi, och de blir så glada. Och man själv blir ju glad också! Jag frågar alltid mina barn om de ringt någon idag när jag pratar med dem. Jag blir ju glad när ett barnbarn ringer mig. Det är bara att gå till sig själv så inser man hur mycket ett samtal kan betyda.
Klockan närmar sig tolv och Kompisbordet börjar fyllas. Även ett mindre bord intill är fullsatt. Där sitter ett gäng som har lärt känna varandra här och alltid slår sig ner tillsammans.
En av dem är Sven Rolfart, 94 år. Sedan en tid tillbaka bor hans fru på ett boende, och sedan dess kommer Sven hit nästan varje dag. Han vill inte sitta ensam hemma och äta när han kan få sällskap.
- Jag var verkligen ensam under pandemin. Men har nu fått min tredje spruta och vågar mig ut lite mer.
Trots sina 94 år klarar Sven det mesta av hushållsarbetet själv. Han får hjälp två timmar i veckan, med städning, byte av sängkläder och lite annat.
- Det är en kvinna som kommer till mig, hon ska städa i 45 minuter och sedan fika med mig i en kvart vid varje tillfälle. Jag är noga med att hon inte städar mer än 45 minuter, för den där kvarten vi sitter och fikar och pratar har hållit mig vid liv.
Snett mitt emot Sven sitter Åke Höjertz, lika gammal som Sven och lika självständig. Han har varit ensamstående i sex år.
Jag längtar nu, jag vill flytta in och fira jul där.
- Jag var gift i 53 år med min fru, sedan dog hon. Jag hade då turen att träffa en annan kvinna, vi höll ihop i åtta år, tills hon dog. Nu är jag ensam, men jag kan hantera det. Visst är det roligare när man är två, men det är också skillnad på alone och lonely.
Barbro Engström är också en i gänget. Hon tycker att det bästa med att komma hit är att få träffa människor - och också att slippa laga mat hemma.
- Men att man får sällskap är det bästa med allt, säger hon innan hon ska vidare till vårdcentralen för sin tredje spruta.
- Jag har hört att man kan ta influensasprutan och tredje sprutan samtidigt, säger bordskamraten Marianne Axborn och önskar Barbro lycka till.
Här får man inte bara sällskap, de hjälper också varandra med information, tips och råd.
En kvinna ur personalen kommer och plockar bort tallrikarna och frågar vilka som vill ha kaffe. Det vill alla, några svart och några med mjölk.
- De är så snälla här, personalen är fantastisk, säger Marianne.
Sven hade ingen vidare aptit idag. Han har nyligen opererat ena ögat för starr och väntade länge på att en sköterska skulle komma hem och ge honom dropparna. Därför blev det sen frukost och han har inte hunnit bli hungrig.
- Vet ni vad jag ska äta sen, istället för den här maten? Jo, jag ska hem och äta en macka med stekt strömming på, säger han och ser lycklig ut.
- Åh, vad gott! tycker Marianne.
Det är skillnad på alone och lonely.
Snart ska Sven få flytta in på ett äldreboende som precis håller på att byggas i Väsby centrum.
- Jag blir den sjätte som får flytta in. Jag längtar nu, jag vill flytta in och fira jul där. Jag hade som villkor att jag ska få komma och gå som jag vill och jag har redan fått nyckeln.
Vilket alltså innebär att han kan fortsätta att komma hit…
- Ja, jag kommer att fortsätta att gå hit. Det vill jag inte vara utan.
Alla i gänget tycker att det går att hantera ensamheten. Bara man ser till att komma ut, se lite folk och prata med andra. Visst finns barn och barnbarn, men många bor långt borta och har fullt upp med sina egna liv. Det dagliga måste också flyta på.
| Brickan, som först kom från Kattis och sedan inköptes i flera ex. |
Hon är fikasugen och undrar om jag är hemma och kan sätta på pannan och så glad
jag blir, för när man flyttat långt från sina rötter är det inte särskilt vanligt med spontan-
besök precis. Så härligt att få ses och krama om varandra och prata en stund över en
kopp kaffe. Det var mer än ett år sedan vi sågs sist.
Fina brickan som jag vann i förra dragningen är i flitigt bruk ber jag att få meddela.
Kram på er i landet Halland.
Anne i Mantorp".
Så här berättar Eva i Tyresö (men just nu i Halland) om sin glädje:
"Så fint på Sven-Harrys konstmuseum!!!
Vid Vasaparken i Stockholm har den rike byggmästaren Sven-Harry byggt ett fint "guld"hus med museum
där hans konst finns. 150 milj.
Han har samlat hela livet och hängt konsten i sin herrgård på väl valda ställen.
När han nu byggt ett museum vill han att tavlorna ska visas på sina vanliga platser i rummen.
Därför har han gjort en kopia av flera rum i herrgården och hängt tavlorna på precis rätt ställen.
Mattorna stolarna byråerna allt står som i herrgården.t.o.m. ytterväggen.
Konsten var fantastisk...Scherfbeck Josephsson Hill Strindberg Berg Munch ja oj så fint.
Utsökta vackra tavlor som vi nästan aldrig sett.
Och mycket vackra rum!
Våra radhus är byggda av denne man som nu är 82 år och i livet."
Om lilla Virka som inte längre är i livet, berättade Ulrika så fint.
Ja, och om den oändliga tacksamheten över Marcus som utan att tveka tog den skadade och döende lilla katten i sin famn och lät henne somna in där.
I Göteborg bor den STORARTADE Ann.
Hennes glädje handlade om lyckan i att ha hittat en provprenumeration på DN för en billig peng och på det viset har nu Ann två morgontidningar!
Det är glädje det!
Anna-Lena i Tumba hade haft en härlig vecka på Gotland, tillsammans med stora delar av familjen.
Och så bifogade hon en bild på lilla charmtrollet Emma.
I Härnösand kände Cecilia N glädje över vädret och att en glad make kom hem på söndagen.
Och så här berättade Kerstin i Skåne om sin glädje ....
Min egen glädje handlade om den lilla betraktelsen i DN, författad av tidningens fotograf Paul Hansen.
S o m jag log när jag läste om hunden Sigge och katten Frasse!
Jag mötte henne på ett mysigt kafé i centrala Väsby. Hennes skratt var lika fängslande som en sommardag, och hennes ögon glittrade som stjärnorna. Vi började prata, och timmarna flög förbi medan vi delade våra drömmar och rädslor. Det var något speciellt med henne, en känsla av att ha hittat hem.
Våra första dejter blev minnesvärda. Vi promenerade längs de vackra promenadstråken i närheten av hembygdsgården, njöt av solnedgångar vid Mälaren och delade hemligheter under stjärnklar himmel. Varje ögonblick med henne kändes som en gåva, en bekräftelse på att jag äntligen hittat den jag sökt.
En kväll, medan vi satt på en bänk vid sjön, kände jag det. Kärleken, den där obeskrivliga känslan som svepte över mig. Jag insåg att hon inte bara var en kvinna jag tyckte om, hon var min bästa vän, min själsfrände. Jag berättade för henne, och hon sa att hon kände samma sak. Det var som att våra hjärtan hade hittat varandra.
Nu, flera år senare, sitter vi här, hand i hand, och planerar vår framtid. Vi bor tillsammans i ett charmigt hus i Väsby, och våra liv är fyllda av kärlek, skratt och glädje. Vi vet att kärleken är den finaste gåvan av alla, och vi är tacksamma för varje dag vi får dela tillsammans.