I jordens alla hörn existerar fascinerande berättelser kring samlevnad mellan djur av samma kön. Särskilt nordamerikanska ursprungsbefolkningar, folkgrupperna på Nya Guinea samt samfunden i de arktiska områdena har gamla vittnesmål om detta. Verkar det som att intima samspel individer emellan, oavsett artsfrändes kön, inte är exklusivt för mänskligheten?
De första vetenskapliga observationerna av detta fenomen gjordes redan under 1700-talet, och det följande seklet bjöd på en rad uppmärksammade studier kring homosexuellt beteende hos vilda fåglar och däggdjur. Dessa mönster observerades även av framstående zoologer från 1900-talet, inklusive den österrikiske Nobelpristagaren Konrad Lorenz och hans brittiske kollega Desmond Morris. Under de senaste decennierna har emellertid antalet rapporter och visuella bevis för homosexualitet bland djur i sin naturliga miljö ökat markant. Majoriteten av dessa observationer sker dock av praktiska skäl i fångenskap. Det har tidigare ofta anförts att denna begränsade livsmiljö är orsaken till att djur uppvisar vad som betraktats som avvikande beteenden.
I allmänhet har vetenskapen först i efterhand kunnat bekräfta att djur även i det fria uppvisar samkönade beteenden. Det tog exempelvis hela fyrtio år från att två delfinhannar i en anläggning observerades ägna sig åt homosexuella lekar tills liknande beteenden dokumenterades hos deras frilevande artfränder. Idag är denna företeelse känd som tämligen vanlig. Hos lejon i djurparker noterades homosexualitet för första gången år 1942. Först 1981 kunde man bekräfta att lejon utomhus också uppvisar dessa beteenden.
Svårigheten att få en rättvisande bild av sexuella vanor hos vilda djur illustreras väl av följande exempel som rör naturliga, heterosexuella parningsakter. Under en hel tioårsperiod ägnade sig ett team av zoologer åt ingående studier av geparder. Trots att de observerade geparderna i deras naturliga miljö under mer än 5 000 timmar, såg forskarna aldrig djuren fortplanta sig. Andra forskare har systematiskt följt orangutangers beteenden. Det krävdes hela 22 000 timmars fältstudier innan de lyckades bevittna en hona som tog sexuella initiativ.
Homosexuella tendenser har noterats hos ungefär två procent av jordens över 14 000 kända arter av fåglar och däggdjur. Med tanke på att endast en bråkdel av alla arter har genomgått detaljerad studie, och att många arter är exceptionellt svårstuderade, finns det skäl att förmoda att homosexualitet existerar - men ännu inte har upptäckts - hos ett stort antal av dem. Detta gäller särskilt nattaktiva djur, arter som lever högt upp i trädkronorna, samt de där könen är svåra att skilja åt. Enligt teoretiska uppskattningar skulle homosexualitet kunna finnas hos minst trettio procent av alla fågel- och däggdjursarter på vår planet.
I praktiken är det en utmaning, för att inte säga nästintill omöjligt, att följa enskilda vilda djur under längre tidsperioder. Detta gör det svårt att avgöra om ett homosexuellt beteende är en isolerad händelse eller en karaktäristik som präglar individen genom livet. Numera vet vi dock att båda scenarierna förekommer. Livslång homosexualitet har observerats hos enstaka individer inom trettio fågelarter och ett motsvarande antal däggdjursarter, däribland tio arter inom primaternas ordning, vilket inkluderar vår egen art. Dock är det betydligt vanligare att vissa individer inom en art uppvisar bisexuellt beteende. Ett slående exempel utgörs av dvärgschimpansen, en av våra närmaste släktingar, där samtliga individer verkar vara bisexuella (se ruta på sidan trettio).
Det finns dokumenterade fall av grågäss som upprätthållit monogama, enkönade partnerskap i upp till femton år. Liknande långvariga relationer har observerats hos Humboltpingviner, som hållit ihop i sex år. Hos flera arter, bland annat gråtruten, kan par av samma kön bestå i många år - i princip till dess att en av partnerna avlider. Det är dock viktigt att notera att fågeln inte nödvändigtvis är permanent homosexuell; den som överlever kan senare inleda en relation med en partner av motsatt kön.
Flasknosdelfinen uppvisar exempel på livslånga enkönade relationer. Bland däggdjur är dock samkönade relationer som inte är permanenta, men som ändå varar en längre tid, mer frekventa. Sådana mer tillfälliga enkönade partnerskap ses ofta hos djur som lever en del av sitt liv i grupper uppdelade efter kön. Ett illustrativt exempel är unga gorillahannar som kan leva i strikt homosexuella förhållanden i upp till ett decennium. Därefter börjar de även visa intresse för honor.
Andra däggdjursarter där unga individer ofta uppvisar homosexuellt beteende inkluderar bergszebror, giraffer, kronhjortar, sjölejon och bisonoxar. Hos den afrikanska elefanten ser man ett omvänt mönster, där det främst är de äldre hanarna som uttrycker sexuell attraktion gentemot varandra.
Stränga sociala strukturer kan också påverka djurens agerande. Hos babianer är det endast den dominerande hanen som får fortplanta sig med honorna. Övriga hanar tvingas nöja sig med att ha samlag med varandra.
Till och med bland våra småfåglar, som blåmesen och svartmesen, observeras homosexuellt beteende.
Rhesusapor, orangutanger, valrossar och gråsälar är exempel på djurarter där så kallad sekventiell bisexualitet förekommer. Detta innebär att vuxna individer av båda könen ägnar sig åt homosexualitet under en period av några dagar till någon månad per år, för att därefter snabbt byta beteendemönster.
Homosexuella aktiviteter kan, som hos valrossen, äga rum enbart utanför fortplantningssäsongen, eller begränsas till vandringsperioder, som hos gråvalen. Hos många arter observeras individer som kan skifta sexuellt beteende under samma dygn. Ett extremt exempel är när en varghane, mitt under en parningsakt med en hona, själv blir bestigen av en annan hane. Även renodlat gruppsex, där samtliga individer deltar oavsett kön, har noterats hos bland annat dvärgschimpanser och sjökor.
Hos fler än femtio flocklevande fågel- och däggdjursarter har man identifierat individer som föredrar homosexuella relationer framför heterosexuella, trots tillgång till partners av motsatt kön.
Förekomsten av homosexuella individer inom en population kan variera, delvis beroende på yttre miljöfaktorer. Hos ljungpiparen är partnerskap mellan hanar vanligare under år som följer en sträng vinter. Under regniga somrar ses liknande relationer oftare hos strutsar. Homosexuella par är mer frekventa i nyetablerade kolonier av ringnäbbad trut.
Sexualitet innefattar mer än enbart stimulering av könsorganen eller slutförandet av en parning. Hos både djur och människor omfattar det även uppvaktning, partnerskap, föräldraskap och ömhet. Hos de allra flesta djurslag där homosexualitet observeras, uppvaktar individerna varandra på samma sätt som under heterosexuella uppvaktningar.
I samkönade relationer har dock beröring oftare än i olika kön relationer en uttalad erotisk innebörd, vilket manifesteras genom sexuell upphetsning. Bland många primater och apor kan partners omfamna varandras axlar, eller så vilar den ena individens hand på den andras ryggslut. Kramar är också vanliga inom dessa djurgrupper. Delfiner kan pressa sina kroppar mot varandra och "hålla om" varandra med sina främre fenor. Homosexuella par bland flygande hundar kan linda sina vingar runt varandra.
Hos elefanter, giraffer, bisonoxar och diverse primater förekommer lekfulla "slagsmål". Dessa kan leda till sexuell upphetsning och resultera i att en hane bestiger en annan, eller att djuren på olika sätt stimulerar varandras könsorgan.
När djuren har bildat par kan den ena partnern aktivt försvara den andra om en rival visar intresse och närmar sig. Dessa partnerskap mellan individer av samma kön kan ta olika former. Ibland liknar de en heterosexuell relation där partnerna har samlag, medan de i andra fall kan utgöra ett kamratskap där individerna tillbringar tid tillsammans utan att ha sex.
Bland fåglar är det inte ovanligt att en eller båda partnerna i en hon-hon-relation parar sig med en hane, för att därefter återgå till sin samkönade relation och lägga befruktade ägg. Äggen ruvas sedan och ungarna matas av båda honorna. Vanligtvis lägger båda honorna varsin kull ägg i samma bo, även om den ena honan inte nödvändigtvis har parat sig, utan kan lägga sterila ägg. Det är inte heller ovanligt att fågelhonor med ungar bildar par och tillsammans tar hand om avkomman.
Det finns inga studier som entydigt visar om homosexuella fågelpar generellt sett är bättre eller sämre föräldrar. Däremot tycks ungarnas överlevnadschanser öka när ansvaret delas av två honor.
Vi känner även till ett fall där homosexuella fåglar lyckas bättre än heterosexuella par. Han-han-par av svarta svanar, som tar över ägg från en hona, resulterar i mer än dubbelt så många flygga ungar jämfört med han-hon-par. Anledningen tros vara att hanarna lyckas etablera och försvara större och mer gynnsamma revir.
Vissa djurarter, som grizzlybjörnar och geparder, bildar aldrig långvariga tvåkönade par utan separerar efter parningen. Däremot förekommer enkönade partnerskap hos dessa djur.
Det saknas en entydig förklaring till vad som stimulerar ett djur att uppvisa homosexuellt eller bisexuellt beteende. Orsakerna kan vara många och varierande, och det är troligt att flera faktorer samverkar.
En hypotes föreslår att djuret helt enkelt efterliknar beteendet hos det motsatta könet, och därmed övar sin sexuella förmåga med likasinnade. Detta skulle i sin tur göra djuret mer attraktivt för en partner av motsatt kön. Om denna teori stämmer, borde homosexualitet vara mer utbrett hos unga djur. Så är dock inte alltid fallet. Dessutom skiljer sig dessa övningar ofta markant från beteendet i en heterosexuell relation. Två hanfåglar kan exempelvis mata varandra under uppvaktningen, något som aldrig sker ömsesidigt i en han-hon-relation där endast hanen initierar matning av honan. Hos vissa arter ses även homosexuella beteenden som helt saknar motsvarighet i tvåkönade relationer. Vid sådana tillfällen stimulerar djuren varandras könsorgan oralt eller med hjälp av extremiteterna, vilket kan observeras hos till exempel dvärgschimpanser, gibboner, sjökor och gråvalar.
En annan frekvent förekommande hypotes för att förklara djurhomosexualitet är brist på tillgång till det andra könet. Dock observeras homosexuella individer hos arter som gorilla, lejon, valross, gräsand och skrattmås - både i enkönade och blandade grupper. Hos djur som flasknosdelfin, ekorrapa och många vävarfåglar är det till och med vanligare med enkönad sexualitet ju större tillgång djuren har till det motsatta könet. Bland arter som krabbätarmakaker, rhesusapor och trädsvalor har forskare observerat homosexualitet enbart hos individer av det underrepresenterade könet.
Hos vissa fågelarter, som brushanen, visar individer med hög sexuell aktivitet gentemot det motsatta könet även större engagemang i homosexuella aktiviteter. Det verkar således, åtminstone i vissa fall, som att sex med partner av motsatt kön kan stimulera till sexuellt beteende även med det egna könet.
En vanlig, fysiologiskt baserad hypotes har varit att homosexuella beteenden skulle bero på avvikande hormonella mönster hos vuxna djur. Dock saknas avgörande studier som entydigt bekräftar detta. Nya undersökningar har dock visat att honor i samkönade par inte uppvisar några tecken på maskulinisering ur ett hormonellt perspektiv.
Hormoner kan ändå spela en roll i djurets sexuella utveckling. Den underliggande orsaken till ett avvikande sexuellt beteende kan vara att djurets hjärna, och i vissa fall även dess yttre könsdrag, har påverkats av hormonell obalans under fosterstadiet.
Men hur kommer det sig egentligen att detta beteende är så pass utbrett? Ur ett evolutionärt perspektiv är det en paradox. Hur kan ett beteende fortleva när det leder till att djuret inte reproducerar sig?
Även här finns det ett antal hypoteser som försöker förklara vilka selektionsfaktorer som har bidragit till dess uppkomst, men ingen av dem ger en universell förklaring. Troligtvis är det en kombination av flera omständigheter. Som tidigare nämnts, kan homosexuella lekar ge ökad sexuell erfarenhet och högre attraktionsvärde hos en individ. Därigenom ökar individen sina möjligheter att få fler ungar, vilket leder till att eventuella gener för homosexuellt beteende fortlever i populationen.
Låt oss även nämna några andra hypoteser. En teori menar att om en homosexuell individ assisterar sina släktingar med att uppfostra deras avkomma, så ökar ungarnas överlevnadschanser. Ungarna och den homosexuella individen delar ju delvis samma gener eftersom de är släkt, vilket ökar sannolikheten för att den homosexuella individens gener förs vidare.
Problemet med denna så kallade hjälparhypotes är att hjälparna sällan är exklusivt homosexuella individer. Bland 222 fågelarter med kooperativa häckningssystem har homosexuella individer endast identifierats hos åtta av arterna.
En annan hypotes bygger på antagandet att det finns en gen som, endast i dubbel uppsättning, leder till homosexualitet - en så kallad recessiv homosexuell gen. Ett djur som endast bär genen i enkel uppsättning skulle, enligt detta resonemang, inte bli homosexuellt. Genen skulle emellertid av någon anledning ge djuret bättre överlevnadschanser och därmed öka möjligheterna att få fler avkommor.
Forskare har även spekulerat i följande tänkbara scenario. Antag att en sådan recessiv homosexuell gen existerar. Precis som ovan skulle genen enbart framkalla homosexualitet hos individer som bär den i dubbel uppsättning. De individer som endast har en homosexuell gen skulle istället bli bisexuella. För att resonemanget ska hålla streck, måste de bisexuella djuren vara bättre föräldrar än de djur som saknar genen.
Det som stöder denna hypotes är att bisexualitet är ganska vanligt förekommande i djurriket. Hos vissa arter är samtliga, eller åtminstone en stor del, av individerna bisexuella. Detta gäller exempelvis dvärgschimpanser, japanska makaker, flasknosdelfiner och giraffer. Graden av bisexualitet varierar dock avsevärt mellan individerna inom dessa arter.
Svårigheten med denna hypotes ligger i bristen på långvariga, helst livslånga, studier. Det gör det komplicerat att uttala sig om hur framgångsrika individer med varierande grad av bisexualitet är som föräldrar.
Det finns dock en trettioårig studie av rödnäbbad trut på Nya Zeeland, där forskare lyckats följa häckningarna genom fåglarnas hela livstid. Studien omfattar inte mindre än 5 000 bisexuella och heterosexuella individer. I motsats till hypotesen att bisexuella djur skulle vara bättre föräldrar, fann dessa forskare att bisexuella honor uppfödde 14 procent färre ungar än strikt heterosexuella honor. Dessutom visade studien att en betydligt större andel av de heterosexuella honornas ungar själva blev reproduktiva som vuxna.
En relativt ny hypotes föreslår att homosexualitet, liksom sex utanför fortplantningsperioden och samlag med ofruktsamma honor, helt enkelt är ett uttryck för naturens överflöd av energi. Enligt hypotesen skulle beteendet inte ha utvecklats för fortplantning, utan snarare för att ge djuret njutning.
Enligt denna teori skulle även den könliga fortplantningen, det vill säga sexualiteten i sig, ses som ett av många uttryck för naturens energimässiga överskott. Man ska inte glömma att livet, efter sin uppkomst för 3,5 miljarder år sedan, fortlevde utan sex under hela 2,5 miljarder år. Även idag förökar sig otaliga djurarter, inklusive ryggradsdjur, asexuellt. Man har till exempel aldrig funnit några hanar hos vissa ödlor.
Sexuell reproduktion uppstod troligen som en följd av ett parasitiskt levnadssätt. Det började med att encelliga organismer helt enkelt stal information, det vill säga DNA, från varandra. Med tiden började båda individerna dra nytta av ett sådant genetiskt informationsutbyte, och de började aktivt söka partners.
På samma sätt som man talar om biologisk mångfald, menar förespråkarna av denna hypotes att det existerar en sexuell mångfald i naturen. Ett ekosystem som omfattar många arter, och där det råder stor variation mellan populationer och individer, mår bra. På liknande sätt skulle ett samhälle gynnas av en hög sexuell och social mångfald.
Människan är inte ensam om att ha ett mångfacetterat sexuellt liv. Bland de djurarter som hittills studerats finns minst tre som uppvisar ett minst lika varierat sexuellt liv som människan: dvärgschimpansen, orangutangen och schimpansen. Dvärgschimpansen är särskilt avancerad eftersom den genom gester med händer och armar kan kommunicera sina sexuella preferenser till sin partner.
Precis som vid samlag mellan hane och hona är det absolut vanligast vid samkönade relationer att den ena partnern bestiger den andra bakifrån, vilket observeras i 95 procent av alla fall. Hos primater är det dock vanligt, både i heterosexuella och homosexuella par, att djuren har samlag ansikte mot ansikte - något som ofta felaktigt påstås vara unikt för människan.
I dessa situationer ses homosexuella dvärgschimpanshonor ofta stimulera varandra genom att gnida sina könsorgan mot varandra. Under leken stelnar hela klitoris (hos människan endast dess yttre del) och kan, tack vare sin storlek, tränga in i partnerns vagina. Att döma av deras ansiktsuttryck och läten verkar dvärgschimpanserna uppleva orgasm under dessa lekar. Honorna kan även stimulera varandras könsorgan genom att föra in fingrar eller föremål, som grenar eller hoprullade blad, i partnerns vagina.
Även homosexuella hanar kan stimulera varandras könsorgan, ofta genom penisfäktning men även med hjälp av händer eller fötter. Hos vissa arter förekommer oralsex samt anala samlag, både mellan och inom könen. Dvärgschimpanser som har sexuellt umgänge med individer av samma kön, har vanligtvis även sexuellt umgänge med partners av motsatt kön. Det är inte heller ovanligt med promiskuöst gruppsex.
De flesta primater kan tillfredsställa sig själva och använder även sexleksaker. Man har observerat schimpanshonor som stoppat styva, fjädrande löv mellan benen, klämt ihop låren och sedan slagit på bladskaftet med fingrarna - vilket fungerat som en vibrator. Orangutang- och schimpanshonor har setts använda salivindränkta lianbitar, grenar, frukter och liknande föremål som de fört in i slidan som massagehjälpmedel. Orangutanghanar har observerats använda löv vid masturbation; de har med ett finger gjort ett hål i lövet och sedan trätt det fram och tillbaka över sin erigerade penis.
Tidelag - ett rättsligt begrepp som idag saknar direkt motsvarighet i lagstiftningen
Termen "tidelag", som avser mänsklig samlag med djur, är belagd i svenska språket sedan 1538, enligt nättidningen Forskning & Framsteg. Under 1600- och 1700-talen kunde detta brott leda till dödsstraff, och det var uteslutande män som dömdes.
Se faksimil.
RÄTTSHISTORISKT
Om man betraktar den rättsliga historien i Sverige gällande brottets allvar och straff för tidelag, ser man en stor variation i straffskalan. Från dödsstraff på 1600- och 1700-talen, som övergick till straffarbete 1864 i och med avskaffandet av dödsstraffet, fram till en avkriminalisering 1944. Det formella avskaffandet av dödsstraffet skedde först 1864, men ingen har avrättats i Sverige för tidelag sedan 1778.
I den historiska reportaget av Jan Guillou, "Häxornas försvarare" från 2002, anges att omkring sjuhundra personer avrättades i Sverige för tidelag. Karl IX införde 1608 delar av bibliska lagbud som tillägg till gällande svensk lag. Tidelag ingick i Karl IX:s dödstraffspaket. Brottet jämställdes med högförräderi och ansågs vara angeläget att bekämpa. Tidelag utvecklades under hans regeringstid till att bli en svensk specialitet, vilket resulterade i ett så stort antal avrättningar att det saknar motstycke i något annat land. Inte heller vårt svenska ord "tidelag" har en motsvarighet på danska eller norska.
Det faktiska antalet utövare av tidelag kan ha varit lägre än antalet dömda för brottet. Självmord genom hängning ansågs leda till att den avlidne inte fick begravas på vigd jord. Därför tros en del som angav sig själva ha gjort det i syfte att genomföra självmord med hjälp av lagen och därmed hamna i vigd jord. Ju längre tidelagsperioden varade, desto vanligare blev det att dessa "självangivare" dömdes för falsk bekännelse.
...............................................................................
Nutid
POLITIKER VILL KRIMINALISERA TIDELAG
Bland andra riksdagsledamöterna Birgitta Ohlsson (FP) och Jan-Emanuel Johansson (S) har skrivit under en debattartikel i Aftonbladet där de framhåller att den svenska djurskyddslagstiftningen idag saknar ett direkt förbud mot sexuella handlingar med djur. De anser att ett sådant förbud omedelbart bör införas. Birgitta Ohlsson har dessutom framlagt en motion till riksdagen gällande kriminalisering av tidelag.
Motiveringen lyder bland annat att: 'Fenomenet sex mellan människa och djur, även benämnt zoofili eller tidelag, betraktas av veterinärer som djurplågeri. Utländska studier och rapporter från svenska veterinärer visar att sex mellan människa och djur ofta leder till att djuret drabbas av fysiska och psykiska skador.' Birgitta Ohlsson menar att den nuvarande lagtexten bör kompletteras och ger en kort bakgrund: '1944 avkriminaliserades tidelag i den svenska lagstiftningen. Tidigare fanns en paragraf i strafflagen som förbjöd sådana handlingar. Mellan åren 1880 och 1944 dömdes 751 personer för att ha begått sexuella handlingar med djur. Det fanns dock inga djurskyddsskäl bakom det tidigare förbudet mot tidelag; istället sågs tidelag som en pervers form av sexualitet.'
Den statliga Djurskyddsmyndigheten i Skara har fått i uppdrag av regeringen att undersöka förekomsten och omfattningen av sexuellt umgänge/övergrepp mot djur. Katarina Andersson, djurskyddsinspektör i Skara, redogör för uppdraget: 'Regeringen vill ha svar på problemets omfattning och utbredning, karaktären av handlingarna, utsatta djurslag, om djuren kan ha utsatts för lidande av handlingen, om skadorna lett till vårdbehov för djuren och om skadorna resulterat i juridiska åtgärder.'
Kartläggningen ska ge en bild av situationen i landet. 'Här på Djurskyddsenheten i Skara kommer vi att ta hjälp av polisen, som kan ge information om rättsliga påföljder. Vi kommer även att samarbeta med Länsstyrelsen och deras länsveterinärer, tillsynsmyndigheten i kommuner, distriktsveterinärer, djursjukhus, djurkliniker, privatpraktiserande veterinärer i hela landet och Sveriges Veterinärförbund, Svenska Kennelklubben och organisationer som Djurens Rätt, för att få en så komplett bild som möjligt', berättar Katarina Andersson.
...............................................................................
Vad säger lagen?
Brottskod 4013 omfattas av djurskyddslagen.
Brottskod 1606 (djurplågeri) omfattas av brottsbalken.
Brottskod 4013 är en samlingsterm för övriga brott mot speciallagstiftning, där fängelse ingår i straffskalan. Brottskod 4013 faller under djurskyddslagen. Brottskod 1606 avser djurplågeri och täcks av brottsbalken. Båda brottskoderna omfattar samtliga djurslag, vilket innebär att sökningar och statistik på specifika djurslag måste göras manuellt. Resultatet av kartläggningen redovisades för regeringen den 30 april 2005.
• För att förenkla kan man säga att djurskyddslagstiftningen är förebyggande, medan bestämmelserna om djurplågeri i brottsbalken tillämpas på det som redan har inträffat.
Bevisa att djuret tagit skada
Gunilla Berglund vid straffrättsenheten på Justitiedepartementet uppger att förbudet mot tidelag avskaffades 1944, men att djurplågeri fortfarande är straffbart enligt brottsbalken. För djurplågeri döms man, enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, till böter eller fängelse i högst två år. Med djurplågeri avses 'om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligt utsätter djur för lidande'.
Med lagtextens formulering om 'överansträngning' skulle man kunna tro att varje travlopp i Sverige leder till ett åtal. Idag finns det med andra ord ingen specifik lag som förbjuder sexuellt umgänge med djur, däremot är det straffbart att orsaka djur lidande. Själva akten i sig är inte straffbar, men om djuret lider av handlingen, sker händelsen i strid med vår lagstiftning. Hur avgör man då om djuret lider? Gränsen är inte helt tydlig. Förmodligen kan man anta att större djur som häst och ko tar mindre fysisk skada än en hund eller katt. Om djuret uppvisar synliga skador kan en veterinär konstatera att djuret utsatts för våld. En veterinär får göra en bedömning, och det blir i slutändan en bevisfråga.
Om sexakten däremot inte resulterar i synliga skador, kan det vara betydligt mer komplicerat. Även om det inte heller är tillåtet att psykiskt misshandla djur, är det svårare att påvisa att ett djur lidit psykisk skada. För att kunna åtala någon för djurplågeri måste det gå att bevisa att djuret farit illa. Synen på sexualitet idag präglas av att det är en tvåpartsakt. Tidelag är en sexuell handling som sker på enbart den ena partens villkor; djuret utnyttjas sexuellt! Med detta i åtanke kan man hävda att den nuvarande utformningen av lagtexten gällande djurplågeri behöver kompletteras för att tydliggöra att sexuella övergrepp mot djur inte är tillåtna.
...............................................................................
VAD SÄGER VETERINÄREN?
Låt veterinär dokumentera skadorna
Monica Ågren, distriktsveterinär i Vännäs, berättar att hon under sina femton år som veterinär har stött på fyra fall med hästar där skadorna haft en sexuell och sadistisk karaktär.
'När kännedom om dessa fall uppstått, är det hästägaren som kallat ut mig. Det har rört sig om synliga skador. I samtliga fall jag har haft att hantera har det varit ston som drabbats. Hästägaren kan ha upptäckt att stoet blöder när hon tas in från hagen. På plats undersöker jag hästen och utarbetar ett utlåtande om skadorna, vilket kan vara till hjälp för polisen i deras utredning. Vid en första anblick kan man observera skador vid slidmynningen. Vid en efterföljande gynekologisk undersökning kan fler skador upptäckas längre in i slidan. De fall jag har haft att göra med har visat skador som tyder på användning av ett vasst föremål.'
- 'När skadorna sitter djupt inne i slidan finns det goda skäl att misstänka yttre påverkan. Jag har inte kunnat finna någon naturlig förklaring till skadorna', konstaterar veterinär Monica Ågren.
Skador baktill på hästar kan visserligen orsakas av en avbruten gren eller något annat vasst föremål i naturen, men det finns många andra faktorer som inte stämmer överens i det scenariot. En häst som backar mot en vass gren borde få skador på svansen eller på sidan av kroppen, inte invändigt. Om hästen känner något hårt eller vasst drar den in svansen och kniper fast den, så det är inte troligt att en häst själv skulle kunna åsamka sig denna typ av skada. Dessutom borde lika många valacker som ston råka ut för en sådan olycka, förklarar Monica Ågren.
En förutsättning för att en gärningsman ska lyckas med sitt illdåd är att hästen har stor tillit till människor, enligt Monica Ågren. Hon tillägger vidare att de sexuellt skändade hästarna som hon har undersökt varit äldre, trygga och lugna ston.
...............................................................................
VAD SÄGER PSYKIATRIKERN?
Vilka är det som skändar djur sexuellt?
Personer som förgriper sig på djur kan delas in i tre kategorier. Den första gruppen utgörs av människor i sexuell nöd. Den andra gruppen består av personer med ett gränsöverskridande sexuellt beteende; dessa är sexmissbrukare. De uppvisar ett så kallat "sensation seeking behaviour" och behöver ständigt hitta på nya aktiviteter för att uppnå tillfredsställelse. Den tredje gruppen utgörs av en mycket liten grupp psykopater med sadistiska drag. Denna grupp domineras sannolikt av män. De två första grupperna kan bestå av både män och kvinnor.
Motiven för sexuellt umgänge med djur varierar beroende på vilken grupp utövaren tillhör.
• För de som befinner sig i sexuell nöd är bristen på normalt sexuellt umgänge orsaken till deras agerande. Personer i gruppen med sexmissbruk, som söker nya tillfredsställelser, ser sex med djur som ett eskalerande förlopp. De som skär i könsorganen på hästar tillhör med all sannolikhet psykopatgruppen, som finner sexuell njutning i djur. Att skada djuret kan eventuellt vara en del av det eskalerande förloppet för dem. Då flera fall av knivhugg mot exempelvis hästar inträffar i samma kommun, rör det sig troligtvis om samma gärningsman.
• Gruppen sexmissbrukare med sitt "sensation seeking behaviour" kan tänkas få en kick av risken för upptäckt i sin fantasi, men skulle sannolikt inte uppskatta det i verkligheten. De övriga två grupperna är mycket rädda för att bli upptäckta.
• De som söker hjälp för sitt beteende skäms oerhört för sina handlingar. De tillhör i allmänhet den första eller andra gruppen, det vill säga de i sexuell nöd och de experimentella sexmissbrukarna.
• Den sista gruppen, psykopaterna, saknar förmåga att känna skuld- eller skamkänslor. De söker inte heller vård för sitt beteende.
• För dem som befinner sig i sexuell nöd är beteendet troligtvis övergående.
• De som däremot har en specifik perversion som innebär att de attraheras av djur, vars beteende är bestående. Man kan dock behandla bakomliggande tillstånd som depressioner, ångest- och tvångssyndrom. I vissa fall kan sexuella perversioner behandlas genom att minska testosteronnivåerna hos män och använda terapeutiska psykoedukativa metoder, vilket bland annat innebär att patienten lär sig att attraheras av normalt sex. (Psykoedukation handlar om att lära sig om symtomen på en sjukdom och dess konsekvenser. Det är en central del av terapin.)
• Behandling för den tredje gruppen, alltså psykopatgruppen, är hopplös. Psykopati är obotligt. Källa: David Eberhard, verksamhetschef, Stockholms läns psykiatriska akutmottagning.
...............................................................................
RING POLISEN VID UPPTÄCKT
Hur bör man agera vid upptäckt?
Om man ertappar någon som utövar tidelag i ett stall, kan personen inte hävda att hen inte gjort sig skyldig till något brott. Om vi bortser från de moraliska aspekterna, så gör sig förövaren ändå skyldig till ett brott. Rubriceringen "tidelag" saknas visserligen i brottsbalken, men personen gör sig åtminstone skyldig till olaga intrång, då hen saknar tillträde till stallet. Enligt lagtexten gör man sig skyldig till olaga intrång om man intränger eller obehörigen kvarstannar i ett kontor, en fabrik eller annan byggnad eller fartyg. Straffet för detta är dagsböter.
Om ett olaga intrång anses som grovt, är straffet fängelse i högst två år. Brottet anses grovt om gärningsmannen genomför det olaga intrånget i syfte att misshandla eller plåga djur. Om man ertappar en person i en sådan situation har man rätt att gripa personen. Lagen som ger stöd för detta kallas envarsgripande och grundar sig på att man får gripa en person som begått ett brott, antingen på bar gärning eller när personen är på flykt. Personen ska sedan skyndsamt överlämnas till ordningsmakten.
Som första åtgärd bör man tillkalla polis och sedan försöka kvarhålla personen på plats till dess att polisen anländer, för att därefter överlämna personen till dem. I väntan på polisens ankomst kan man försöka kvarhålla personen genom att hålla fast denne. I praktiken är det dock inte alls säkert att denna metod är genomförbar. Om en 50 kilo tung tjej upptäcker en normalbyggd man på 90 kilo är det inte troligt att hon lyckas hålla kvar mannen.
Om det är uppenbart meningslöst att försöka hålla fast någon, är det inte osannolikt att man istället väljer ett annat alternativ. Det kan upplevas som både enklare och mer framgångsrikt att låsa in gärningsmannen i den box där denne befinner sig när hen ertappas. Genom att knyta ett grimskaft runt boxgallret och fästa det vid den intilliggande boxen, kan en person, oavsett storlek, förhindra att gärningsmannen tar sig ut ur boxen innan polispatrullen anländer. Denna åtgärd är dock olaglig. Den som låser in någon gör sig skyldig till olaga frihetsberövande. Påföljden för detta brott är som huvudregel fängelse i lägst ett år och högst tio år.
Om brottet anses som mindre grovt, vilket troligen är fallet här, är påföljden böter eller fängelse i högst två år. I detta fall hjälper det inte att hävda envarsgripande; istället tas det vid straffmätningen hänsyn till att inlåsningen skett i god avsikt och att ett annat alternativ verkade svårare att genomföra.
Ännu värre utfall kan inträffa om en häst som sparkar bakut träffar så illa att gärningsmannen avlider av sparken. Då har den som låste in personen gjort sig skyldig till vållande till annans död. Påföljden är fängelse i högst två år. Om brottet anses ringa gäller dagsböter och maximalt två års fängelse. Om brottet anses som grovt är påföljden lägst sex månader till högst sex år. Om gärningsmannen skadas av hästen innan någon har kommit till platsen, kan varken häst- eller stallägaren åtalas. Personen har själv utsatt sig för en risk eftersom hen saknar laglig tillträde till boxen. Om hästen, på grund av gärningsmannens agerande, råkar vrida sig i boxen, får hästägaren driva en skadeståndsprocess mot denne.
Om man, trots att man själv begår ett lagbrott, anser att det enda alternativet för att kvarhålla gärningsmannen är att låsa in denne i en box, måste man hålla boxen under uppsikt. Om hästen blir orolig och riskerar att skada förövaren, är man tvungen att släppa ut honom. Man kan då istället välja att försöka se vart gärningsmannen tar vägen och tipsa polisen om detta. Kanske inte en helt riskfri metod för den egna säkerheten. Om man väljer denna metod bör man följa efter på avstånd. Man ska alltid tänka på sin egen säkerhet främst, särskilt när det gäller att gripa någon.
...............................................................................
OLAGA INTRÅNG
Okänd person i stallet
Om man finner någon som obehörigen vistas i ett stall, kan man inte veta personens avsikter. Det behöver inte nödvändigtvis handla om tidelag; det kan även gälla doping av hästar eller att någon har för avsikt att stjäla något. Om den obehörige kvarstår på platsen när polisen anländer, identifieras personen och polisen utreder om personen har gjort sig skyldig till något brott. Man för en dialog med personen för att försöka fastställa varför denne befinner sig på platsen. Man kontrollerar att inget saknas och genomför en besiktning av hästarna för att säkerställa att inget har hänt. Om synliga skador upptäcks på en häst, tillkallas veterinär för en mer grundlig undersökning. Saknar personen tillträde till anläggningen har denne gjort sig skyldig till olaga intrång.
Det räknas som olaga intrång även om stallet är öppet, om en okänd person inte kan ange rimliga skäl för sin närvaro på platsen. Om en person till exempel har voltat med en bil och skadat sig, och därefter söker hjälp, har personen inte gjort sig skyldig till något brott. I en nödsituation är det tillåtet att gå in i någon annans stallanläggning. Om en person vistas i ett stall i syfte att försöka stjäla något, döms personen för försök till stöld, inte för olaga intrång.
Att en person tas på bar gärning vid utövande av tidelag innebär inte per automatik att personen blir inlåst. Om personen inte utgör en fara för sitt eget eller andras liv, tas denne inte omhand. Polisen kan vara tvungen att släppa personen efter genomgånget förhör.
Tidelag räknas inte som olagligt om det inte orsakar djuret lidande. Det finns dock ett undantag då tidelag är olagligt: när det utövas på en offentlig plats där andra personer kan bevittna händelsen. Brottsrubriceringen är då förargelseväckande beteende. Gärningen bestraffas med ordningsbot, vilket innebär penningböter med ett fast belopp, inte dagsböter som baseras på inkomst. Penningböter sträcker sig från lägst 100 kronor till max 2 000 kronor.
...............................................................................
HUR VANLIGT ÄR TIDELAG?
Är djur i pornografiska sammanhang mer utbrett än vad folk kan ta till sig?
Det finns många tecken som tyder på att tidelag förekommer, kanske i en omfattning som är svår att greppa. Huruvida det rör sig om en reell ökning eller enbart en ökad tillgänglighet att se det idag är svårt att avgöra. Oavsett om det är en faktisk ökning eller inte, förekommer det både webbsidor och filmer med djurpornografi. Vi måste åtminstone börja med att erkänna att fenomenet existerar.
På den alltmer populära sajten Sourze.se, där användare kan skriva egna artiklar, pågår en debatt om djursex. En man som använder pseudonymen Peter Johansson anser att det finns en hel del okunskap gällande zoofili (tidelag). Läsaren av artikeln "Jag är zoofil - och djurvän" ges en tankeställare: 'Sen vill jag ställa en fråga. Vad är värst? En människa och en hund som har sex i ett förhållande byggt på kärlek, tillit och förtroende, eller två hundar, där tiken 'våldtas' av en för henne helt okänd hane, genom att man håller fast henne eftersom hon är så aggressiv, morrar och visar tänder, och riskerar att bita sin motpart? Och tro mig, detta förekommer alltför ofta. Tror du att en tik som varit med om något sådant sedan frivilligt vill para sig igen efter en sådan upplevelse? Knappast!'
Det är intressant att en debatt förs i detta ämne. Saker upphör som bekant inte att existera bara för att man ignorerar dem. Författaren till artikeln har mottagit över 400 kommentarer. Bland annat nämns att zoofili involverar en part som inte har möjlighet att säga nej. Om personen enbart ägnar sig åt tidelag på tangentbordsnivå och driver med sin omgivning kan vi inte veta. Däremot är djurpornografiska sidor på webben högst verkliga.
Det förekommer filmomslag med titlar som tidningen policy förbjuder att återges. Några av de mer harmlösa titlarna är "Hästkrafter mot manskrafter" och "Gamle svarten och mulliga pigan". Det annonseras om "HÄSTFILMGÅVA som inte går av för hackor". Nedanför följer texten: "BESTÄLL HÄR: Allt sänds till dig i diskret neutral förpackning (...)".
I vår nuvarande lagstiftning finns inget uttryckligt förbud mot djurpornografi. När det gäller människor kan en beskrivning av en händelse i bild utgöra en kränkning, men ett djur kan inte uppleva en kränkning genom en bild. För tydlighetens skull vore ett förbud mot djurpornografi enklare att hantera.
...............................................................................
Tidelag - det sexualiserade djurplågeriet är svårt att komma åt, det är svårt att förbjuda en företeelse som inte är straffbar
En motivering till att inte införa förbud mot tidelag är att vi redan har lagstiftning som reglerar djurplågeri. Eftersom förbudet mot tidelag togs bort för över sextio år sedan, finns det faktiskt personer som tror att det är tillåtet att utöva handlingen. Idag finns en stark opinion, förankrad hos allmänheten, för att förbjuda tidelag. Man kan ställa sig frågan: Finns det något hinder för att återinföra förbudet?
ANKI LUNDBERG
Artikeln publicerades i tidningen Hästen, nummer 5/2005.
...............................................................................
Det var en kylig höstkväll när Elin och Markus först korsade varandras vägar på ett litet, mysigt kafé i Gamla Stan. Hon satt djupt försjunken i en bok, medan han kämpade med att välja mellan två olika sorters kaffe. Ett litet leende smög sig fram på Elins läppar när hon såg hans beslutsångest, och hon kunde inte låta bli att erbjuda en vänlig rekommendation.
Den första konversationen flödade oväntat lätt. De upptäckte genast en gemensam passion för gamla filmer och en förmåga att skratta åt samma absurda situationer. Markus kände en omedelbar dragningskraft till Elins intelligens och varma utstrålning, medan hon fascinerades av hans lugna och omtänksamma sätt.
Snart följde fler träffar - promenader längs vattenbrynet, mysiga hemmakvällar med te och djupa samtal, och utflykter till konstgallerier. Varje möte förstärkte deras band. För Elin kändes det som att hon äntligen hade hittat någon som verkligen förstod henne, någon hon kunde vara helt sig själv med.
En kväll, under en stjärnklar himmel vid en lugn sjö, insåg de båda att detta var mer än bara en romans. Det var kärlek. Markus tog försiktigt Elins hand, och i den stilla tystnaden fanns bara de två och en framtid full av löften.