Regeringens utredning: Konkurrensverket ska ges möjlighet, genom beslut i specifika situationer, att bevilja befrielse från restriktionen gällande konkurrenshämmande samverkan mellan bolag. För att ett undantag ska bli aktuellt, måste dels den aktuella överenskommelsen, beslutet eller den synkroniserade processen rapporteras till myndigheten, och dels måste de negativa konsekvenserna som avtalet och liknande har ur ett konkurrensperspektiv, kompenseras av vissa positiva effekter.
Befrielsen kommer att vara tidsbegränsad. Startdatumet för undantaget kan vara tidigare än tidpunkten för beslutet.
Skulle Konkurrensverket inte ha fattat beslut eller framfört någon anmärkning inom en tremånadersperiod efter mottagandet av en anmälan, kommer undantaget att betraktas som godkänt i linje med ansökan, och detta för en period av fem år.
Fritagning från restriktioner mot konkurrensbegränsande samverkan ska gälla för de grupperingar av avtal, beslut eller samordnade förfaranden som motsvarar kriterierna i lagen för individuella befrianden, enligt de verkställighetsföreskrifter som utfärdas av regeringen eller den instans som regeringen utser (gruppundantag).
Ett meddelat undantag kan under speciella omständigheter dras tillbaka av Konkurrensverket. Verket har också rätt att återkalla undantaget för en överenskommelse etc. som omfattas av ett gruppundantag.
PM:s förslag: I stort sett i samklang med regeringens utkast. PM:n saknar däremot ett förslag om att tillstånd ska antas som beviljat om Konkurrensverket underlåter att agera eller göra en invändning inom 90 dagar. Dessutom skiljer sig PM:s version något från regeringens, speciellt när det gäller formuleringen av reglerna kring gruppundantag i lagen.
Remissutfallet: Majoriteten av de granskande instanserna accepterar huvudsakligen PM:s framläggning eller avstår från att kommentera. Detta inkluderar bl.a. Näringsfrihetsombudsmannen, Statens pris- och konkurrensverk samt Marknadsdomstolen.
Många remissinstanser, särskilt de som representerar företag, är kritiska till det föreslagna sättet att hantera administrativa frågor runt beviljande av dispens. Till exempel, Sveriges industriförbund samt Företagarnas riksorganisation är emot att de faktiska reglerna introduceras om den administrativa metoden som föreslås ska gälla. Även Grossistförbundet svensk handel, Dagligvaruleverantörers förbund, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges marknadsförbund och Svenska åkeriförbundet uttrycker stor skepsis till förslaget. En central invändning är att det tänkta systemet kommer att leda till en oacceptabel anhopning av ärenden och ökad byråkrati hos konkurrensverket, vilket i sin tur leder till ineffektivitet och osäkerhet bland företag.
Åtskilliga av de kritiska remissvaren anser att en bestämd tidsperiod borde införas i lagstiftningen, inom vilken Konkurrensverket måste behandla ärenden gällande undantag.
Sveriges industriförbund rekommenderar att dispens även kan ges av en allmän domstol i samband med bedömning av frågor inom civilrätten.
Vissa remissinstanser, framför allt Dagab, Sveriges livsmedelshandlareförbund och ICA Förbundet, föreslår att tillfälliga prissänkningar i samordnad verksamhet mellan enskilda handlare ska vara undantagna från förbudsreglerna. Lantbrukarnas riksförbund hävdar att jordbrukets primärorganisationer ska undantas från förbudet och att gemensam finansiering av förluster vid export av tillfälliga överskott av jordbruksprodukter bör tillåtas.
Sveriges industriförbund och lantbrukarnas riksförbund anser att beslut om gruppundantag bör fattas av regeringen.
Statskontoret är av åsikten att gruppundantagen bör ha formen av lag. Marknadsdomstolen framhåller att det bör övervägas om bestämmelser om gruppundantag kan anses vara verkställighetsföreskrifter enligt regeringsformen.
Argumenten för regeringens förslag Gällande lagstiftning.
Enligt KL (konkurrenslagen) kan Marknadsdomstolen godkänna ett agerande som går emot förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller (dispens), antingen för en viss period eller tills vidare. Enligt 16 § KL får godkännande bara utfärdas om förfarandet förmodas gynna kostnadsbesparingar, vilka i stor utsträckning gagnar konsumenterna, eller bidrar till en allmänt lämplig ordning, eller om det finns speciella skäl.
Att vissa handlingar är förbjudna och straffbelagda enligt KL beror på att de bedöms som konkurrensbegränsningar med generellt skadliga effekter. Dessa förbud grundas därför på en presumtion. Dispensförfarandet fungerar då som ett sätt att pröva om presumtionen saknar grund i ett individuellt fall. Domstolen måste, utifrån en överviktsprincip, balansera påvisad samhällsnytta mot eventuella negativa konsekvenser av konkurrensbegränsningen.
EGs modell med specifika dispensansökningar bör övertas
Artikel 85.3 i Romfördraget stipulerar att restriktionen mot konkurrenshämmande samarbete kan förklaras icke-tillämplig för avtal, beslut eller samordnade handlingssätt, förutsatt att samarbetet medför specifika, positivt angivna effekter som överstiger de negativa effekterna från ett konkurrensperspektiv.
Dispens utfärdas av kommissionen efter att företagen har anmält avtalet, beslutet eller det samordnade agerandet dit. Ett beslut om befrielse betyder bland annat att ett i grunden förbjudet avtal blir tillåtet och inte kan ifrågasättas med stöd av konkurrensreglerna. Dock kan beslutet återkallas av kommissionen under vissa förhållanden.
Modellen med individuell dispens som finns inom EG, och som liknar EES-avtalet, bör även införas i
den nationella svenska konkurrenslagstiftningen. Även om ett sådant system kan leda till en viss ökad byråkrati, överväger fördelarna genom att det höjer effektiviteten i övervakningen av konkurrensen.
Befrielse bör kunna beviljas av Konkurrensverket efter att en överenskommelse, ett beslut eller ett synkroniserat förfarande anmälts. Såsom beskrivs i avsnitt 5.1.7 bör Konkurrensverkets avgöranden kunna överklagas i domstol.
I likhet med EG bör undantag kunna ges om vissa krav är uppfyllda. Överenskommelsen ska för det första bidra till att effektivisera produktionen eller distributionen, eller till att stimulera teknisk eller ekonomisk utveckling. Vidare ska konsumenter och företag inom näringslivet garanteras en rättvis andel av den ekonomiska vinsten som genereras. Dessutom krävs att konkurrensbegränsningen är nödvändig för att uppnå dessa fördelaktiga effekter, samt att en betydande del av de varor eller tjänster som berörs av samarbetet utsätts för konkurrens.
Sammantaget innebär detta att en dispens för konkurrensbegränsande samarbete antagligen inte kan beviljas om det inte finns adekvat konkurrens på marknaden vid sidan av samarbetet. Det är just genom sådant konkurrenstryck som positiva nettoeffekter för samhällsekonomin och konsumenterna skapas på lång sikt. Samarbete mellan små och medelstora bolag, vilket stärker deras konkurrenskraft i förhållande till större aktörer, och som inte täcker en alltför stor del av marknaden, torde ofta leda till sådana fördelar som skulle motivera ett undantag.
Samarbete är särskilt utbrett bland konsumentinriktade handelsföretag där småföretag är vanliga. Då detta samarbete kan ske på varierande sätt och i olika organisationsformer, kan det innebära att en viss typ av samverkan påverkas av det föreslagna förbudet, medan en annan inte gör det. En viktig målsättning bör vara att reglerna för undantag tillämpas på ett sådant sätt att lika behandling och konkurrens på likvärdiga villkor uppnås.
Ett omfattande samarbete förekommer också inom jordbruket. Det kan vara naturligt att enskilda lantbrukare och andra primärproducenter går samman i primärorganisationer för att samarbeta i olika frågor. Sådant samarbete kan innehålla moment som begränsar konkurrensen. Hänsynstagande bör ske till jordbruksnäringens speciella karaktär vid tillämpning av bestämmelserna om undantag. Inom EU tillämpas inte artikel 85.1 i Romfördraget fullt ut inom jordbruket.
Ett undantag bör ges för en avgränsad tidsperiod, och Konkurrensverket bör ange i sitt beslut när det ska träda i kraft. Enligt EU:s riktlinjer får denna tidpunkt inte vara innan anmälan har gjorts. Enligt dessa regler är företag inte skyddade mot böter eller ogiltighet för tiden innan anmälan.
I den svenska lagen bör däremot det datum då ett beslut om undantag träder i kraft kunna vara innan anmälan. Huvudregeln bör vara att dispens gäller från att avtalet ingicks. Detta skulle skydda bolagen mot åtgärder enligt lagen även för tiden innan anmälan i de flesta situationer.
För att minska långa väntetider för företagen bör ett särskilt invändningsförfarande gälla vid anmälan om undantag, baserat på EG:s gruppundantagsförordningar. En tidsbegränsning på tre månader bör gälla för Konkurrensverkets hantering av en anmälan. Om verket inte agerar eller gör en invändning inom denna period, ska tillstånd anses automatiskt beviljat i enlighet med anmälan, för en period av fem år.
Det bör finnas möjlighet att återkalla ett beviljat undantag under vissa förutsättningar, likt i EU-systemet.
EG:s system med gruppundantag bör tas över.
Erfarenheter från EG indikerar att vissa typer av avtal, beslut och samordnade förfaranden generellt sett kan beviljas undantag. Ur resurssynpunkt är det lämpligt att, likt inom EG, skapa möjligheter att utfärda generella undantag för grupper av överenskommelser osv.
Inom EG har rådet gett kommissionen befogenhet att genom förordningar undanta vissa avtalstyper från restriktionen mot konkurrenshämmande samarbete. Kommissionen har använt denna befogenhet och utfärdat ett antal s.k. gruppundantagsförordningar (se avsnitt 3.4).
Ett system med undantag för avtalsgrupper är även viktigt för att öka förutsägbarheten i det nya systemet.
Det till Lagrådet remitterade förslaget innehöll en klausul (17 §) som tillät regeringen, eller den myndighet den utser, att föreskriva undantag från restriktioner mot konkurrensbegränsande samarbete för grupper av avtal som uppfyller kraven för individuella undantag. Syftet var att informera om att verkställighetsföreskrifter skulle komma att utfärdas.
Lagrådet ansåg dock att klausulen öppnade för mer omfattande föreskrifter än verkställighetsföreskrifter. Enligt Lagrådet gav bestämmelsen rätt att i förordning utfärda föreskrifter som enligt regeringsformen kräver lagform.
Som Lagrådet påpekat är en lösning på problemet med gruppundantag att införa en materiell bestämmelse om dessa i lagen. Regeringen delar denna uppfattning. Bestämmelsen bör dock inte, som Lagrådet föreslagit, vara en inskränkning av förbudsområdet. Det vore felaktigt att tala om undantag från förbudet. Istället bör bestämmelsen vara ett generellt undantag från förbudet för de kategorier av avtal som motsvarar lagens krav för individuella undantag. Bestämmelsen bör också inkludera att regeringen, eller den myndighet den utser, i verkställighetsföreskrifter kommer att specificera dessa avtalskategorier.
Principen bör vara att avtal som omfattas av ett gruppundantag inte behöver anmälas till Konkurrensverket för att vara undantagna från förbudet.
När det handlar om vilka typer av avtal som bör omfattas av gruppundantag, är detta en praktisk fråga. Genom dessa kan den administrativa hanteringen av ansökningar om individuella undantag begränsas, vilket gynnar både företag och Konkurrensverket.
EG:s gruppundantag har utvecklats baserat på erfarenheter från hanteringen av individuella undantag. Gruppundantag har beslutats inom områden där ansökningar om individuella undantag har varit många och utvärderingen av dessa gett vägledning om hur avtalen bör utformas för att godkännas.
Den föreslagna svenska konkurrenslagen bygger materiellt på EG:s konkurrensregler, vilket innebär att erfarenheterna därifrån kan användas. Även gällande vilka kategorier av avtal som bör omfattas av gruppundantag bör man ansluta sig till EG-rätten och det kommande EES-avtalet. Gruppundantag bör gälla för ensamåterförsäljaravtal, exklusiva inköpsavtal, försäljnings- och serviceavtal för motorfordon, patentlicensavtal, specialiseringsavtal, forsknings- och utvecklingsavtal, franchiseavtal samt know-how-licensavtal.
Det är möjligt att det finns behov av ytterligare gruppundantag i Sverige. Vilka områden det gäller och hur dessa undantag bör utformas är svårt att förutse. Som för EG bör erfarenhet först vinnas genom prövning av individuella undantag. Avvikelserna från EG-reglerna bör inte vara för stora för att den eftersträvade enhetligheten ska uppnås.
Man kan redan nu se ett behov av gruppundantag för viss organiserad samverkan inom detaljhandeln, eftersom anmälningar om undantag inom detta område kan bli vanliga. Det bör vara möjligt att redan nu med säkerhet precisera villkoren för sådant samarbete.
Det verkar mest lämpligt att regeringen utfärdar tillämpningsföreskrifter om gruppundantagen, åtminstone inledningsvis.
Konkurrensverket bör ha möjlighet att återkalla ett gruppundantag om avtalet har konsekvenser som är oförenliga med kraven för att bevilja individuella undantag.
5. 1 .3 Besked om icke-ingripande
Regeringens förslag: Om ett bolag är osäker på om ett avtal eller förfarande omfattas av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan eller missbruk av dominerande ställning, bör det vara möjligt att ansöka hos Konkurrensverket om en förklaring att förbudet inte är tillämpligt (besked om icke-ingripande). Ett sådant beslut är bindande för Konkurrensverket, men kan återkallas under vissa omständigheter.
PM:s förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av dem godtar PM:s förslag eller lämnar det utan kommentarer. Bland annat Näringsfrihetsombudsmannen, Statens pris- och konkurrensverk och Marknadsdomstolen.
Flera remissinstanser anser, liksom vid anmälan om undantag, att en tidsfrist bör införas för Konkurrensverkets handläggning av ärenden om besked om icke-ingripande.
Skälen för regeringens förslag: Det kommer ofta att vara svårt för företag att i förväg bedöma omfattningen av de två föreslagna förbuden. Viktiga villkor för förbuden, såsom om konkurrensen påverkas märkbart och företagens marknadsposition, kan endast bedömas efter att omständigheterna i det enskilda fallet klargjorts.
Inom EG-rätten finns det möjlighet för företag att hos kommissionen ansöka om en förklaring att det, enligt de uppgifter kommissionen har, inte finns anledning att med stöd av artikel 85.1 eller 86 i Romfördraget ingripa mot ett avtal eller förfarande (besked om icke-ingripande). Regler om detta finns i artikel 2 i förordning (EEG) nr 17/62 och motsvarande förordningar inom transportområdet.
Ett beslut om besked om icke-ingripande har enligt EG:s regler begränsade effekter. Beslutet innebär endast att kommissionen, baserat på tillgängligt material, inte ser anledning att ingripa mot företaget som begärt förklaringen. Kommissionen kan återkalla beslutet om förhållandena ändras. Även ändrad praxis från EG-domstolen kan vara en anledning.
Motsvarande gäller EES-avtalets konkurrensregler.
Företag har ett berättigat intresse av att i förväg veta om samarbete eller någon annan åtgärd omfattas av förbud. Därför är det nödvändigt att även i en svensk konkurrenslag, som bygger på EG:s konkurrensregler, införa en möjlighet för Konkurrensverket att på begäran meddela ett förhandsbesked om att verket, baserat på tillgängligt material, inte ser anledning att ingripa mot ett förfarande.
Reglerna om besked om icke-ingripande bör huvudsakligen utformas som motsvarar EG:s. Beslutet bör vara bindande för Konkurrensverket, men kunna återkallas om det finns skäl för det. Till skillnad från EG-rätten bör det dock av rättssäkerhetsskäl anges i lagen under vilka förutsättningar beslutet får återkallas.
Eftersom ett beslut om besked om icke-ingripande endast är bindande för Konkurrensverket och inte hindrar andra företag från att väcka talan om ogiltighet eller skadestånd, måste företagen kunna lita på beslutet. Därför är det inte lämpligt att införa ett invändningsförfarande liknande det som föreslås gällande undantag, utan alla ansökningar bör prövas materiellt.
5.1.4 Påföljder vid överträdelser av förbuden
Regeringens förslag: Ett bolag ska vara skyldigt att betala en särskild avgift (konkurrensskadeavgift) om företaget eller någon som agerar för dess räkning, uppsåtligen eller av oaktsamhet, bryter mot förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning.
Avgiften fastställs till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kr, eller ett högre belopp som inte överstiger 10 procent av företagets årsomsättning.
Immunitet mot konkurrensskadeavgift ska som regel gälla för åtgärder som vidtagits efter anmälan om undantag eller ansökan om besked om icke-ingripande, tills beslut har fattats.
Vitesföreläggande för att stoppa pågående överträdelser ska kunna meddelas.
PM:s förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av dem godtar PM:s förslag eller lämnar det utan kommentarer. Bland annat Statens pris- och konkurrensverk och Marknadsdomstolen.
Flera remissinstanser anser att en konkurrensskadeavgift enligt förslaget kan bli orimligt stor, framför allt Sveriges industriförbund, Grossistförbundet svensk handel, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet och ICA Förbundet. Sveriges livsmedelshandlareförbund och Dagab menar att avgiften bör kunna mildras för företag med låg vinst i förhållande till omsättningen.
Näringsfrihetsombudsmannen anser att strikt ansvar ska gälla för konkurrensskadeavgift.
Sveriges industriförbund föreslår att om ett individuellt undantag beviljas, ska konkurrensskadeavgift aldrig kunna dömas ut för tiden avtalet existerat utan att vara anmält.
Skälen för regeringens förslag
Konkurrensskadeavgift
Förbuden i KL, bruttoprisförbudet och anbudskartellförbudet, är straffsanktionerade. Prövningen ankommer på allmän domstol, och endast fysiska personer kan dömas till straff. För allmänt åtal krävs tillstånd av Konkurrensverket. Motsvarande gäller förbuden i den särskilda konkurrenslagen på jordbruksområdet.
De böter som förekommit vid överträdelser har liten ekonomisk betydelse i förhållande till de ekonomiska värden som företag kan vinna genom att bryta mot förbuden. Den nuvarande ordningen har därför liten preventiv effekt. Mer ingripande påföljder, som fängelse, är varken önskvärda eller ändamålsenliga. Med hänsyn till de samhällsekonomiska värden som konkurrenslagstiftningen gäller, är det väsentligt att ha tillgång till en effektiv ekonomisk sanktion.
På andra områden har frågan om förbud ska vara kriminaliserade bedömts olika. Enligt miljölagstiftningen kan samma överträdelse leda till straff och skyldighet att betala miljöskyddsavgift. I andra fall, t.ex. enligt plan- och bygglagen, har sanktionsavgifter införts som ett led i en avkriminalisering.
Vid överträdelser av förbuden i den nya konkurrenslagen bör systemet med sanktionsavgifter, som kan uppgå till höga belopp, väljas. Avgiften bör benämnas konkurrensskadeavgift. Ett system med höga sanktionsavgifter bör tillfredsställa kraven på effektivitet och svara mot den skärpta attityden mot konkurrensbegränsningar. Det stämmer väl med sanktionerna inom EG-rätten och EES-avtalet.
Avgiften bör drabba det företag som bryter mot förbudet och vara så hög att den verkar avhållande för företaget och avskräckande för andra. I det enskilda fallet bör avgiftens storlek bestämmas med hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.
Nästan undantagslöst kan de sanktionsavgifter som förekommer i lagstiftningen påföras utan hänsyn till subjektiva omständigheter. Inom EG-rätten krävs uppsåt eller oaktsamhet för att ett företag ska påföras avgifter för överträdelser av förbuden i artiklarna 85.1 eller 86 i Romfördraget.
Av rättssäkerhetsskäl föredrar vi att konkurrensskadeavgift endast ska kunna dömas ut vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser. Det bör inte krävas uppsåt eller oaktsamhet hos en person med företagaransvar, utan det bör räcka att detta kan visas hos någon som agerar på företagets vägnar, exempelvis en anställd.
Inom EG-rätten kan avgift inte utdömas för åtgärder som vidtas under prövningen av en anmälan om undantag, under förutsättning att åtgärderna ligger inom ramen för den verksamhet som beskrivs i anmälan. Detta gäller inte om EG-kommissionen efter en preliminär undersökning finner att undantag inte kan beviljas. Motsvarande bör gälla även i en ny svensk konkurrenslag. Företagen bör ha samma skydd mot konkurrensskadeavgift även vid ansökan om besked om icke-ingripande. Det är viktigt för dem att veta att de inte riskerar någon sanktionsavgift under prövningen.
Som vi anfört under avsnitt 5.1.2 bör huvudregeln vara att ett beslut om undantag ska gälla från avtalets tillkomst. Ett sådant beslut innebär att företagen även är skyddade mot konkurrensskadeavgift från den tidpunkten.
Vitesföreläggande
Om en konkurrensbegränsning har skadlig verkan kan Marknadsdomstolen enligt 3 § KL meddela en näringsidkare förbud att tillämpa ett visst avtal eller förfarande, eller meddela säljåläggande, rättelseåläggande eller prisåläggande. Frågan om den skadliga verkan föranletts uppsåtligen eller av oaktsamhet saknar betydelse. Förbudet eller åläggandet kan förenas med vite. Något högsta belopp är inte föreskrivet för vite enligt KL.
Vitet skiljer sig från straffet genom att straffet utdöms för redan begångna överträdelser medan vitet har en framåtriktande verkan. Vitet fungerar som påtryckning mot den som gjort sig skyldig till en regelöverträdelse att inte upprepa förfarandet. Om så sker kan vitet dömas ut.
Den föreslagna konkurrensskadeavgiften har samma funktion som straff, dvs. den ska kunna dömas ut för redan begångna överträdelser.
För att en konkurrenslagstiftning ska fungera effektivt räcker det inte med sanktioner mot redan begångna överträdelser, utan det måste finnas möjligheter att stoppa pågående överträdelser med ett viteshot. Som framgår av avsnitt 5.1.7 föreslår vi att Konkurrensverket ska vara den myndighet som i första instans förelägger sådana viten.
Kommissionen har även klargjort vilka huvudsakliga plattformstjänster som berör de olika företagen. Dessa företag har nu sex månader, fram till den sjätte mars 2024, på sig att säkerställa att de efterlever alla relevanta skyldigheter som är fastställda i DMA. Detta inkluderar områden som dataanvändning, favorisering av egna produkter och tjänster, förinstallerade applikationer eller standardinställningar samt interoperabilitet.
Om en grindvakt skulle bryta mot DMA:s regler, riskerar företaget att åläggas böter upp till 10% av sin totala globala årsomsättning. Vid upprepade överträdelser kan detta höjas till upp till 20% av den totala globala årsomsättningen.
Det är viktigt att komma ihåg att DMA, liksom andra EU-förordningar, har direkt effekt i medlemsstaterna. Detta innebär att rättigheterna och skyldigheterna som fastställs kan åberopas av tredje parter i nationella domstolar, till exempel i mål om skadestånd.
Länk till själva förordningen
Vid frågor kring DMA, kontakta Per Hellström
Läs mer om DMA nedan:
EU:s förordning om digitala marknader, känd som Digital Markets Act eller DMA[1], trädde i kraft den första november 2022 och började tillämpas från den andra maj 2023.
Målet med DMA är att garantera öppna och rättvisa marknader inom den digitala sektorn i hela EU. Fokus ligger på ett fåtal stora bolag, så kallade "grindvakter", som erbjuder vissa centrala plattformstjänster (exempelvis online-förmedlingstjänster, sökmotorer, sociala nätverk och videodelningsplattformar).[2]
Dessa plattformstjänster har ofta särdrag som kan utnyttjas av grindvakterna för att begränsa eller missgynna kunder och användare, exempelvis stordriftsfördelar, nätverkseffekter, vertikal integration och data-drivna fördelar.
DMA ska betraktas som ett komplement till konkurrensreglerna i artikel 101 och 102 i EUF-fördraget, samt motsvarande nationella lagar. Det är en ex-ante reglering som syftar till att säkerställa öppna och rättvisa marknader för grindvakter genom att införa specifika skyldigheter och förbud. Detta gäller områden som dataanvändning, favorisering av egna produkter, förinstallation av appar och standardinställningar.[3]
DMA skiljer sig därmed från, och tillämpas parallellt med, konkurrensreglerna. Konkurrensreglerna brukar tillämpas ex-post genom en individuell bedömning av företags marknadsposition och agerande, inklusive en analys av faktiska eller potentiella effekter.
Den sjätte september 2023 beslutade Europeiska kommissionen att utse sex bolag som grindvakter: Alphabet (Google), Amazon, Apple, ByteDance (TikTok), Meta (Facebook) och Microsoft. Kommissionen specificerade även vilka centrala plattformstjänster som berörs. Dessa bolag har sex månader på sig, till den sjätte mars 2024, att försäkra sig om att de följer alla skyldigheter som fastställts i DMA.
Kommissionen har den exklusiva rätten att kontrollera att DMA efterlevs, även om det sker i samarbete med nationella myndigheter. Kommissionen har fått omfattande befogenheter att utreda och övervaka. Om en grindvakt bryter mot DMA, riskerar företaget böter på upp till 10% av sin globala årsomsättning. Vid upprepade överträdelser kan böterna stiga till 20% av årsomsättningen.
Liksom andra EU-förordningar gäller DMA direkt i medlemsstaterna. Det innebär att rättigheter och skyldigheter som DMA fastställer kan åberopas av tredje parter i nationella domstolar, till exempel i skadeståndsmål.[4]
DMA ställer skyldigheter och förbud på grindvakter. En grindvakt är ett företag som erbjuder centrala plattformstjänster och har utsetts till grindvakt av Europeiska kommissionen enligt artikel 3 i DMA.
Bedömningen av om ett företag ska utses till grindvakt baseras på tre kriterier.[5] Dessa kriterier ska ses i ljuset av de kvantitativa kriterier som anges i artikel 3(2). De kvantitativa kriterierna ger en indikation på att de kvalitativa kraven är uppfyllda: